Litet är fortsatt vackert

Tillbaka. Paul Rudd spelar än en gång hjälten Ant-Man.Bild: Film Frame ©Marvel Studios 2018

Uppföljaren till Ant-Man är uppfriskande och visuellt imponerande, men når inte samma höjder som originalet.

ACTION/SCIENCE FICTION

Ant-Man and the Wasp

Regi: Peyton Reed. Manus: Chris McKenna, Erik Sommers m.fl. Foto: Dante Spinotti. I rollerna: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas. Som 2D och 3D.

Det finns gradskillnader även i helvetet, superhjältehelvetet, och Peyton Reeds Ant-Man (2015) hör till de mera sympatiska bidragen. Där man i de flesta Marvel-filmatiseringar tenderar att ta i så byxorna spricker präglades Ant-Man av en rogivande lekfullhet och humor.

Ett stort tack på den punkten går till lustigkurren Paul Rudd, en superhjälte av det mera mänskliga slaget, på förekommen anledning förminskad till en "teskedsgumma". Mera Rudd alias Scott Lang alias Ant-Man blev det i Captain America: Civil War och det är i kölvattnet av den filmen som Ant-Man and the Wasp tar vid.

Efter slaget i Berlin (ja, det lönar sig att ha mera än strumpor på fötterna) sitter Scott Lang nu i husarrest, utlämnad åt att spela trummor och finslipa sina korttricks. Ja, det vill säga när han inte försöker underhålla dottern Cassie (Abby Rider Fortson).

Gamla bekanta

Men förstås är det endast en tidsfråga innan det knackar på dörren. Säg hej åt gamla bekanta superhjältekollegan Hope alias Wasp (Evangeline Lilly, det bästa på Hobbit-fronten) som är fullt upptagen med att tillsammans med farsgubben och uppfinnarjocken Dr. Hank Pym (Michael Douglas) rädda sin mor (Michelle Pfeiffer, än en gång lite bortfuskad) ur ett kvasivetenskapligt mikropartikeluniversum.

Däremellan gäller det att fäkta bort hotet från diverse fulingar: en mindre nogräknad svarta börs-handlare (Walton Goggins) som vill lägga vantarna på Pyms förminskningsteknologi, och ett tragiskt fantasifoster som lystrar till namnet Ghost (Hannah John-Kamer).

Det ska genast sägas att uppföljaren inte kan mäta sig med den utomordentligt kvicka och underhållande originalfilmen, även den signerad Peyton Reed (efter att första valet Edgar Wright tagit sitt pick och pack).

Trivialiteter

Ett problem här är handlingen som inrymmer allting och ingenting på en och samma gång. Underförstått: även om de fem (!) manusförfattarna skrivit så pennan glöder utmynnar det inte i så mycket mera än en bredsida strunt och trivialiteter – vilket kanske också är meningen (det här är filmen som inte tar sig självt på för stort allvar).

En annan poäng: gärna skulle man se ännu mera av Paul Rudd, den sarkastiska smilfinken som i uppföljaren inte har lika mycket att göra, som alltför ofta reduceras till en karaktär bland andra, en lagspelare.

Men visst finns det förmildrande omständigheter, skojfriska sådana. Bäst är filmen när den skruvar ner volymen och nöjer sig med att bara hålla låda, lattja med bollen, spela väggspel. Rudd nämndes redan, men minst lika kvick och rolig är polaren Michael Peña som återigen kommer sig för att stjäla en scen eller två.

Överlag känns det uppfriskande, det såväl bildligt som bokstavligt hanterade "litet är vackert"-perspektivet. Plus att de obligatoriska perspektivförskjutningarna ger upphov till många visuellt spetsade saltomortaler.

Som sagt, allting är relativt.

Krister Uggeldahl

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00