Lite tråkigt ...

Nominerade. Författarna Tommi Liimatta, Jaakko Yli-Juonikas, Hanna Hauru, Juha Hurme, Miki Liukkonen och Cristina Sandur poserar.Bild: Leif Weckström

Nomineringsförfarandet gör att man kan ha vissa förväntningar på representation, skriver Fredrik Sonck i en kommentar till Finlandiapriset.

Lite tråkigt är det nog, att ingen svenskspråkig författare nominerats till Finlandiapriset. Visserligen har det hänt förr, visserligen blev det två nomineringar på junior-sidan och visserligen är 2017 inte något speciellt starkt finlandssvenskt romanår. Men i alla fall: det hade liksom varit fint om priset med det anspråksfulla namnet Finlandia under republikens jubileumsår kunnat göra en liten bugning åt landets andra nationalspråk.

Naturligtvis är det svårt, på gränsen till omöjligt och i någon bemärkelse meningslöst, att tävla i litteratur. Att utse "den bästa" blir per definition alltid lite godtyckligt då kriterierna är kvalitativa. En välvillig tolkning av Finlandiapriset är att det försöker göra en dygd av godtycket och så att säga erkänner det omöjliga genom att låta en enväldig lekmannadomare välja sin personliga favorit. För att gardera sig mot alltför mycket godtycke, är hens urval begränsat till de romaner som nominerats av en sakkunnig jury. Oberoende av domarens individuella preferenser skall vinnarromanen alltså hålla en viss klass.

Om priset sedan uppfattas som "medvetet halvgodtyckligt" är en annan sak. Det är nog tänkbart att många i alla fall ser Finlandia (inte minst på grund av prisets namn) som ett slags FM i litteratur.

Nomineringsförfarandet gör däremot att man kan ha vissa förväntningar på representation, i någon mån är ju mångfald ett slags kvalitetskriterium på ett övergripande plan. Det kan gälla språklig mångfald, lika väl som att gracerna sprids mellan olika kön eller litterära stilar.

Själv hade jag trott att juryn möjligtvis skulle nobba Den Svavelgula himlen – Kjell Westö har ju i det närmaste prenumererat på Finlandia-nomineringar under 2000-talet – men kanske i stället överväga Johanna Holmström och Själarnas Ö för en nominering. Mot båda romanerna finns det begripliga invändningar, men de har också båda uppenbara förtjänster.

Fredrik Sonck Kulturchef

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33