Lite tjock och fruktigt syrlig

Före begreppen kom sinnesintrycken. Och när begreppen blir för tragiska flyr jag tillbaka till minnet av en smak med hjälp av en tjock roman.

När jag förra hösten läste Orhan Pamuks roman om bozaförsäljaren Mevlut – En främmande känsla heter den i svensk översättning – mindes jag den behagliga smaken av den jästa vetedrycken boza. Lite tjock och fruktigt syrlig fick den mig att tänka på äppelrisgrynsgröt första gången jag drack den för över trettio år sedan.

När jag 1982 började resa till Istanbul, hade jag inte läst just någonting om staden. Jag var djupt okunnig också om det politiska läget. Allt jag tog till mig måste komma genom sinnena. Gatan under skosulorna, avgaserna, smakerna. Jag åt och drack mig systematiskt genom menyerna vid gatukök och på sunkiga restauranger, med välbehag och bara få men.

1980-talet betydde i Turkiet militärdiktatur efter en mycket hårdhänt kupp som gjorde slut på 70-talets eskalerade (fascist)höger-vänsterkonflikt, en kaotisk tid som redan den krävt många offer i väpnad politisk kamp och terrorism. General Kenan Evren och militären tog makten den 12 september 1980. Mellan 250 000 och 650 000 människor greps, av dem ställdes 230 000 inför rätta, 14 000 förlorade sitt medborgarskap, och 50 avrättades. Tortyr förekom allmänt i fängelser och på polisstationer där hundratals människor dog eller försvann.

***

Nu har en ny militärkupp avvärjts och en demokratiskt vald president med allt mer totalitära maktanspråk kallar kuppförsöket "en gåva från Gud" eftersom det ger honom en anledning att rensa ut armén, skolsystemet, universiteten, rättsväsendet, medierna och vad helst han vill i jakten på de förhatliga lärjungarna till Fethullah Gülen – tidigare presidentens allierade, numera hans främsta fiende. Nyheterna om fängslade journalister, poeter, akademiker, soldater, domare, poliser, lärare och generaler rasslar in.

På universitet och ämbetsverk låser folk sina arbetsrum, för att inte illvilliga arbetskamrater skall komma åt att smyga in gülenistiska skrifter i deras bokhyllor och märka ut dem som byte i häxjakten.

"Vi funderar på att flytta utomlands, men vår son vägrar. Han är för ung för att fatta vad undantagstillståndet gör med oss i längden," säger en turkisk bekant som ännu har privilegiet att kunna välja. Själv är hen gammal nog för att veta det, med erfarenhet av två beväpnade militärkupper (1960 och 1980) och två kuppartade interventioner där militären ingrep i politiken utan synligt vapenhot (1971 och 1997).

***

Men nu var det ju inte detta jag skulle skriva om, utan boza. Orhan Pamuk hör hemma på norra sidan om Gyllene Hornet, i Nisantasi där han växte upp, i Cihangir där han bor, i Cukurcuma-kvarteret där han har sitt Oskuldens museum, konstverket som överfört motiv och tema för hans roman med samma namn i konkret materiell och rumslig gestalt.

Också hjälten i hans nya roman, bozaförsäljaren Mevlut, håller sig mest på samma sida om Gyllene Hornet som Pamuk. Romanen är på nästan 600 sidor, och inte alla är lysande litteratur. Urban geografi, demografi, sociologi och historia förklaras snarare än gestaltas i långa avsnitt där berättarstämman ibland riskerar att bli opersonlig, fast det som berättas alltid är högintressant.

När jag inte har någon resa till Istanbul i sikte och min längtan dit blandas med vånda inför det som händer där i dag, tröstar jag mig och göder min nostalgi – som vilken hopplös Pamuk-antihjälte som helst – med att bläddra igenom romanen på jakt efter igenkänningsadresser.

Jag streckar under namn på stadsdelar och gator för att göra mig en föreställning om var Mevlut drar sin kärra med glass under heta sommardagar och boza under kalla vinterkvällar, och var han står med sitt gatukök med ris, kikärter och höna vid lunchtid; Kasimpasa, Tarlabasi, Taksim, Feriköy, Sisli, Mecidiyeköy, Kabatas, Findikli ...

Jag kollar stadsdelar och kvarter på kartan, och funderar på om Pamuk verkligen är bokstavsrealist när han beskriver Mevluts försäljningsrutter. Kan man ta sig upp för den branta Kazanci-backen från färjefästet i Kabatas till Taksim på tjugo minuter, särskilt om man har ett gatukök att skjuta på?

***

Jag pejlar in mina egna minnen av stadsdelen Tarlabasi, där Mevlut flyttar in i en liten förfallen lägenhet i ett gammalt grekiskt hus i början av 80-talet efter att han på traditionellt vis rövat bort sin brud från hennes föräldrahem i byn. En gång var Tarlabasi glada och präktiga kvarter med ortodoxa och assyriska kyrkor, med tavernor, verkstäder och butiker ägda av greker, armenier och judar. Under republikens tid smulades minoriteternas liv sönder slag för slag, av straffskatt mot icke-muslimska minoriteter 1942, pogromerna mot grekiska affärsinnehavare 1955, utvisning på grund av Cypern-konflikten 1964 ... Pamuk redovisar sorgfälligt för det här i sin roman, i kapitlet "Flickor som inte vill ingå arrangerade äktenskap", där Mevluts otrevliga kusin Süleyman söker en hustru.

Jag funderar på om jag skulle våga promenera där i dag – ja, på dagen! – trots den påfallande förslumningen som kom i gång efter att den sexfiliga Tarlabasibulevarden som byggdes på 1980-talet klöv stadsdelen itu och nedre halvan av den lämnades att bokstavligen ruttna bort. Numera är den skådeplats för knarkhandel och trafficking.

Ryktet säger att det här får försiggå för att de sista av de gamla invånarna skall kunna vräkas och de sista husen rivas ur vägen för något megalomaniskt "dubaiseringsbygge", som kritiska istanbuliter kallar den rådande stadsplaneringstrenden. Men den assyriska kyrkan på Karakurum-gatan, vars trädgård Mevluts döttrar sägs leka i, finns ännu kvar och den skulle jag gärna vilja se.

Jag föreställer mig hur jag i Mevluts fotspår skulle sicksacka norrut från Taksim via de fina kvarteren i Nisantasi, mot Mecidiyeköy, och sedan ännu längre bort, till den fiktiva slummen i Duttepe där kusin Süleyman med familj bor.

Och jag dagdrömmer om bussutflykter till det avlägsna Ghazi där Mevluts revolutionära vän Ferhat, kurd och alevit, bor. Ghazi är känt för oroligheterna i mars 1995, som började med att okända gärningsmän besköt ett kafé och dödade en alevitisk religiös ledare. Under de påföljande alevitiska protestdemonstrationerna uppvisade polisen stor brutalitet och sköt ihjäl ett tjugotal personer.

***

Boza får man inte tag på i Helsingfors, inte ens den hygieniska industriellt buteljerade variant som Mevlut föraktar. ("Kanske på vintern", säger de i Alanya Market i östra centrum när vi frågar). I vintras när jag var i Istanbul besöktes min hemgata inte av någon bozaförsäljare. Inte heller fanns det någon bozaservering på Imam Adnan-gatan vid Istiklal Caddesi, trots att Mevlut och hans vän och svåger Ferhat i romanen grundar en sådan där.

I stället gick jag till den anrika och förnäma bozaserveringen Vefa Bozaci på Katip Celebi-gatan i stadsdelen Vefa – nära Süleymaniyemoskén och Istanbul-universitetet – för att dricka ett glas.

Bild: XX

Det var ännu godare än jag mindes, och mycket mättande. I den lilla lokalen hade en ung kvinna ställt upp en filmkamera. Vi betraktade varandra med diskret nyfikenhet – jag var uppenbart turist, hon följde den turkiska light-versionen av muslimsk klädkod, med duk som täckte håret men inte ansiktet, halvlång tunika och dito kappa över jeans. När jag på knagglig turkiska frågade vad hon höll på med, svarade hon på oklanderlig engelska att hon gjorde en dokumentär om bozaserveringen som ett examensarbete för konstuniversitetet där hon studerade. Hon hette Kübra, vilket är arabiska för "den stora", och hennes syster Hüsna, "den vackra", var med som sällskap och för att få inspiration för sitt arbete som designer. Deras pappa brukade ta dem hit för att dricka boza när de var små, berättade de.

"Vi bodde långt härifrån men pappa älskade de här historiska kvarteren bakom Süleymaniyemoskén och ville dela sin känsla med oss. I början tyckte vi inte alls att det var gott men sen blev vi helt förälskade i stämningen här och började tycka om boza också. Istanbul förändras så snabbt, det byggs nytt hela tiden, därför är såna här nostalgiska platser så viktiga för istanbulborna", sade Kübra. Vefa Bozaci grundades för fyra generationer sedan av en invandrare från Albanien som utvecklade en ursprungligen kraftigare jäst och brunare (och alkoholhaltig) dryck genom att bland annat förkorta jäsningstiden. Därför dricker vi nu en friskt men lätt syrlig ljus (alkoholfri) variant, visste hon.

Vi beundrade mannen som stod bakom disken och hällde upp boza i glasen med den utstrålning av specialkompetens och hantverksauktoritet som servitörer, kockar och försäljare i Istanbul ofta förgyller sina sysslor med. Sedan intervjuade Kübra mig lite för sin film, och ställde frågor om hur jag som turist uppfattar begreppet nostalgi i Istanbul.

Jag undrar hur de sympatiska metanostalgiska systrarna har det i dag, om filmen blev bra, och om Kübras universitet nu skakas av Erdogans utrensning. Det kommer jag aldrig att få veta, jag har just nu bara Pamuks tegelsten till roman att klamra mig fast vid.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Serie: Vi reser när vi läser

Orhan Pamuk

Det mesta Orhan Pamuk skrivit handlar om Istanbul, till exempel Den svarta boken, Istanbul. Minnet av en stad, Oskuldens museum.

De föregående delarna av serien har ingått 7.7, 14.7 och 20.7.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33