Listor visar orättvisor

Listorna över dem som förtjänar mest stillar folks nyfikenhet, men påminner samtidigt om klyftorna i samhället. Ord som rättvisa kommer upp till ytan de här dagarna.

Inget nytt under solen kunde en kort kommentar vara till listan över fjolårets inkomsttopp i vårt land. De som 2015 förtjänade mest har eller har haft starka kopplingar till it- och spelelektronikbranschen. Så har det varit redan i ett antal år. Den som förtjänade mest utanför den här branschen var Björn Wahlroos på en sjunde plats. Ingen överraskning det heller.

Bland de 15 som hade de högsta förvärvsinkomsterna arbetade inte mindre än 10 på spelbolaget Supercell.

Juha Hulkko, den som förtjänat allra mest, hade i fjol kapitalinkomster på över 45 miljoner euro. Hulkko har gjort sina pengar på att grunda, bygga upp och förädla ett företag (Elektrobit) till ett intressant köpobjekt. Det är inte den här typen av jätteinkomster som väcker förundran, avund och förargelse.

Det är löner och bonusar som kan upplevas som astronomiska och ifrågasättas – kan en människa utföra ett jobb som är värt så mycket?

Det finns givetvis människor med specialkunskaper som måste värderas. Ur ett företags synpunkt kan man ändå fråga sig om till exempel en löneförhöjning på 10 000 euro för en hög chef ger en större nytta för företaget än om tio personer i nyckelställning på olika nivåer får en förhöjning på 1 000 euro eller kanske 25 personer i lägre ställning får 400 euro till per månad. Vem känner sig mer uppmuntrad och får tilläggsmotivation av en slant till?

I vårt land finns det klyftor och skillnader på olika plan, bland annat mellan sektorer, mellan regioner och mellan kön. Jämlikhet mellan könen förutsätter bland annat liknande inkomster för kvinnor och män. Med detta mått är ojämlikheten stor.

Den första kvinnan hittas på tjugofemte plats i förvärvsinkomsttoppen. Det är anmärkningsvärt, men det är ändå inte den skeva fördelningen bland toppinkomsttagare som är det fatala. Det är att kvinnors löner i snitt fortfarande är klart lägre än mäns. Det mest alarmerande är utvecklingen. I fjol rentav ökade skillnaden en aning.

I ett längre perspektiv har inga dramatiska förändringar skett. För 30 år sedan var kvinnornas genomsnittslön 79 procent av männens och nu 83 procent. Om lönerna mellan könen fortsätter att utjämnas i den här takten tvingas kvinnorna vänta ännu i över 200 år på lika lön.

Den finländska arbetsmarknaden innehåller många jobb där nästan uteslutande män jobbar och på motsvarande sätt många jobb som främst lockar kvinnor. Då lönen oftast är lägre i "kvinnojobben" står vi inför ett strukturellt problem.

Svårigheterna att jämna ut kvinnors löner minskar inte heller av att avtal i framtiden i huvudsak kommer att göras branschvis så att mansdominerade exportdrivna branscher sätter taket för lönepåslag. Tiden med så kallade jämställdhetspotter hotar försvinna med de centrala inkomstuppgörelserna.

Skapar större inkomst- eller löneklyftor i slutändan tillväxt och finns det i så fall några gränser för klyftorna? Det tvistar ekonomer om, så det finns inget enhetligt och absolut svar.

Även om det ekonomiskt kanske skulle vara befogat med större löneklyftor ger vidgade klyftor andra negativa effekter. Till och med hela samhällsfreden kan hotas.

Inkomstlistorna förtydligar klyftorna i samhället och är en signal till exempelvis de 660 000 finländare som enligt EU-mått kan anses leva i relativ fattigdom.

Tommy Westerlund Ledarskribent