Lindberg på spaning efter den flyende tiden

Bild: Cajsa Holgersson

Magnus Lindbergs Tempus fugit fungerar som en provkarta över det som varit, samtidigt som verket öppnar dörrar i möjliga framtida estetiska riktningar, resonerar Mats Liljeroos.

Samtida konstmusik

Magnus Lindberg

Tempus fugit, Violinkonsert nr 2. Frank Peter Zimmermann, violin. Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. (Ondine)

Den korta öppningssatsen i Tempus fugit (2017) klingar som 25 år av Magnus Lindberg i ett nötskal och det är sannolikt även meningen. De typiskt lindbergska energiska stråkfigurerna, de rappa blåsarfanfarerna, illusionen av ett rörligt tempo även om de underliggande skeendena framskrider makligt. Allt hör till den centrala uttrycksmässiga arsenalen och utgör en optimal utgångspunkt för ett stycke med titeln "tiden flyr".

Man kan identifiera fyra milstolpar i Lindbergs fyra decennier omfattande produktion; verk som sammanfattar det som varit, komprimerar nuläget och blickar framåt mot det som komma skall. Den första milstolpen är självfallet Kraft (1985), den andra Aura (1994), den tredje Klarinettkonserten (2002) och den fjärde Tempus fugit.

Lindberg har uppenbarligen bestämt sig för att hans musik aldrig skall benämnas symfoni, hur symfonisk den än råkar vara till struktur och karaktär. Han har dock medgett att om Aura är hans första symfoni, vilket den de facto är, är Seht die Sonne (2007) tvåan och vad är väl i så fall naturligare än att se Tempus fugit som hans tredje symfoni.

Inom ramen för sin femsatsiga, om än i ett kontinuum fortskridande storform för den osökt tanken till Sibelius sjua och det råder inget som helst tvivel om att det motiviska arbetet och den spänning den dramaturgiska utvecklingen genererar är genuint symfonisk. Därtill fungerar Tempus fugit som en provkarta över de hittillsvarande lindbergska uttrycksmedlen tillika som den siar om möjliga, bortom dagshorisonten hägrande estetiska öppningar.

I tredje satsen förbluffas vi exempelvis av ett pianosolo, som låter ungefär som Keith Jarrett på sitt mest avslappnade humör och inte långt efter ramlar vi över några takter som så när kunde ha varit koncipierade av en Schnittke på sitt mer postmodernistiska humör, bara för att i finalen stöta på charmigt urhindemithska bleckkoraler.

Symfonisk dimension

Den 60-årige Lindberg gör med andra ord precis vad som faller honom in, även om han självfallet inte förglömt sina rottrådar, och samma tendens är skönjbar i den två år tidigare skrivna andra violinkonserten, som i motsats till den kammarorkestrala första konserten är avfattad för fullstor symfoniorkester.

Lindberg tar här ut svängarna med besked enligt mallen för den etablerade romantiska konserten, med en brahmskt färgad symfonisk dimension och en solist som lika hängivet som målmedvetet utvecklar det musikaliska materialet och ej heller drar sig för att fungera som orkesterns pådrivare och inspiratör.

Lindberg har rentav försett sin solist med en traditionellt virtuos solokadens, som Frank Peter Zimmermann med förtjusning tar ut det mesta av på ett sätt som, liksom i den hårresande briljanta tolkningen av den krävande solostämman överlag, närmar sig ren och skär hedonism.

Det waltonska temat, som framträder för första gången mot slutet av första satsen och efterhand växer ut till ett slags motto och som i Hannu Lintus och RSO:s händer får ett nog så pregnant förverkligande, skvallrar i sin tur om Lindbergs romantiska grundkynne och det enda som förbryllar är den onödigt abrupta, emotionellt otillfredsställande slutgesten.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning