Lillrank går regeringens ärenden

Bild: Ksf Media

Paul Lillranks svepande sätt att avfärda socialvetenskaplig teori visar att han just inget vet – och inget vill veta – om socialvetenskaperna. Det enda man klart uppfattar är arrogansen, skriver Merete Mazzarella

Paul Lillrank är en herre som gärna provocerar. I hans senaste I dag-kolumn – "Mer skada än nytta" (6/10) – var det centrala budskapet att "Socialtjänsten är som tuberkulosvården före antibiotikan. Den kan endast lindra, trösta och vänta att naturen gör sitt, helar eller dödar". Det är alltså socialtjänsten som i bästa fall är värdelös, i värsta fall skadar.

Det är inte så ofta jag hållit med Lillranks synpunkter – men det har faktiskt hänt – och för det mesta har jag tyckt att han både kan argumentera och skriva. Den här gången har han slarvat med både det ena och det andra till den grad att det blir svårt att se vad han egentligen talar om: problemen med utslagna ungdomar och barn som far illa buntas gladeligen ihop med flyktingfrågan och klimatförstöringen ... Det enda man klart uppfattar är arrogansen. Inte nog med att Lillranks svepande sätt att avfärda socialvetenskaplig teori visar att han just inget vet – och inget vill veta – om socialvetenskaperna. Han tycks i själva verket knappt veta att det finns andra sätt att resonera vetenskapligt än det naturvetenskapliga, att det finns mjukdata såväl som hårddata, att det finns humanvetenskapliga betraktelsesätt och att ett viktigt sådant är det som han särskilt energiskt löjliggör, nämligen att lösa problem genom att förhålla sig till enskilda individer, enskilda fall för att kunna se – och förstå – dem i sitt sammanhang.

Vad det handlar om är det goda omdöme, det praktiska förnuft, som är särskilt viktigt inom socialtjänsten. Och som inte minst handlar om respekt för individens integritet. Lillrank tycks inte heller ha en susning om att det finns annan kunskap som är minst lika viktig som den vetenskapliga, nämligen erfarenhetskunskap eller tyst kunskap. Problemet med den tysta kunskapen är att den ofta inte syns: om en gammal människa inte har liggsår, om det är lugnt och trivsamt på en demensavdelning är det ingen som ser det arbete som gjorts och den kunskap som finns, reaktionerna kommer först när arbetet blivit ogjort.

Och att kunna lindra och trösta är ovärderlig kunskap – också inom den moderna, evidensbaserade medicinen vet man att det ibland är det enda man kan göra.

Man kan självklart diskutera hur utbildningar och behörighetskrav ska se ut: i Danmark suckades det över att sjukskötare fick läsa Foucault men inte lära sig lägga bandage. Problemet är kanske snarast att just erfarenhetskunskap och tyst kunskap inte får den respekt de förtjänar. Till respektlösheten bidrar nu Lillrank allt vad han orkar, han sågar hela professioner. Eller rättare sagt: han förstår inte att det är professioner han sågar.

Jag undrar om det inte i första hand är åldringsomsorgen han skjuter in sig på: åtminstone är det där det är viktigt att lindra, trösta – och låta naturen ha sin gång. Hans angrepp är – bokstavligen – livsfarligt med tanke på det samhällsklimat vi har i dag. I sin budget ger staten kommunerna tillstånd att minska kostnaderna för äldreomsorgen med runt 60 miljoner. I min egen hemkommun – Raseborg – klagas det mycket på hemvården och hemvårdarna själva är bekymrade över sina arbetsförhållanden: klienterna blir fler, de lever längre och förväntas också bo kvar hemma längre. Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer har gått ut och demonstrerat mot regeringens planer på att skära ner personalen på flera typer av äldreboenden från minst 0,5 till 0,4 per boende.

Och om nån nu misstänkte att det bara handlar om en yrkesgrupp som med näbbar och klor vill försvara sina jobb så misstar de sig för också Valvira – den högsta tillsynsmyndigheten – konstaterar entydigt att personalminskningar skulle innebära att rätten till god vård och omsorg inte kan tillgodoses. I själva verket är Lillrank inte provokativ den här gången: snarare går han regeringens ärenden.

Merete Mazzarella Författare