Lilla Finland finns i Sverige – nu vill sverigefinländare ha erkännande

Mikko Mannermaa är ordförande för karaokeklubben som hör till finska föreningen i Eskilstuna. Kauko Kujala är veteran. Han kom till Eskilstuna som 15-åring, och som så många andra finländare stannade han kvar. Bild: Ari Luostarinen

När Finland fyller 100 år firar många också i Sverige. I landet finns ändå över 700 000 sverigefinländare. I Eskilstuna, sverigefinnarnas huvudstad, möter vi dem i flera generationer. Här finns Sveriges enda finska restaurang, här köps finskt bröd och här sjungs karaoke på finska. Och trots en viss längtan är staden ändå för de flesta – hemma.

ESKILSTUNA Flytten skulle vara bara tillfällig, en 16-årig pojkes korta äventyr. Nu har Erkki Parviainen bott i Sverige i över femtio år.

Därmed är han en av 16 000 sverigefinländare i Eskilstuna, och en av de 150 000 personer i Sverige som är födda i Finland.

Parviainen är ordförande för den finska föreningen i Torshälla som i dag är en del av Eskilstuna. Orten kallas ibland lilla Finland, eftersom hela var femte invånare har finländska rötter.

Han minns tider då finska hördes på snart sagt varje gård, men även i dag är det finska inslaget i Torshälla och Eskilstuna betydande.

Föreningslokalen "Tossila" är pyntad i rött, guld och blåvitt. Det ska bli julbord i flera dukningar med traditionella finska lådor men också en del svenska inslag. Det är en kombination Erkki Parviainen gärna ser, och som rentav är nödvändig – också i andra fall än när det gäller mat.

– Mitt fädernesland är Finland, mitt modersmål finska men min hemort är Sverige och Torshälla, säger han.

Nyby och senare Outokumpu var Erkki Parviainens arbetsplats i fyrtio år. Han vill gärna lyfta fram den stora insats som de finländska migranterna gjorde för den svenska industrin. – Här är mitt liv nu, även om Finland är väldigt viktigt för mig. Bild: Ari Luostarinen

I ett skåp står flaggor och pokaler som minner om 1960- och 1970-talen när föreningen hade ett eget idrottslag och de flesta medlemmar var unga. I dag är medlemskåren i hög grad pensionärer och intresseområdet ett annat.

Nu är äldreomsorg på finska en viktig fråga – en rättighet som lagen om nationella minoriteter ger men som inte alltid fungerar som den ska.

Erkki Parviainen menar att det gäller att påminna det svenska samhället om sverigefinnarnas existens.

– Vi var en oerhörd resurs för den svenska industrin. Vi gjorde Sverige en tjänst, men vi gjorde också Finland en tjänst.

Arbetslösheten i Finland var så hög att till och med presidenten uppmuntrade finländare att söka sig till grannlandet.

– Sverige ropade efter arbetskraft. Vi kunde börja arbeta direkt och betala skatt.

Nu är det dags att få igen för det.

Parviainen själv fick ljuga om sin ålder för att få jobb, men gjorde sedan hela sin karriär som valsare på det som då hette Nyby men sedan blev – just det – finska Outokumpu. I hans skift kom alla utom två personer från Finland.

Också utsatthet

Löneskillnaden jämfört med Finland var stor och en orsak till att Erkki Parviainen och hustrun, också hon finländare, inte flyttade tillbaka även om det var planen när äldsta dottern skulle börja i skolan.

Men allt var förstås inte en dans på rosor i det nya landet. Det fanns de som "föll djupt ned" som Parviainen säger. De som tog till flaskan, dem som det skrevs så mycket om och därmed gav upphov till bilden av den supande finnen.

"Finnjävlarna".

Jarmo Lainio är professor i finska vid Stockholms universitet och har också skrivit om sverigefinnarnas historia. Han säger att det uppstod en utsatthet när många kom från en rural men bosatte sig i en urban miljö, utan nätverk och utan språkkunskaper.

Fördomar gjorde att somliga sverigefinnar valde att inte tala finska på stan för att inte sticka ut, och kanske inte alls lära sina barn finska.

– Det fanns väldigt negativa kommentarer om sverigefinländare under en tid, säger Lainio.

Och så det motsatta: Det fanns de som inte brydde sig om att lära sig svenska, eftersom tanken var att de bara skulle stanna i några år och sedan flytta tillbaka.

I dag upplever sig, enligt en nätenkät, hälften välintegrerade och en fjärdedel assimilerade i det svenska samhället, medan den sista fjärdedelen är den som trivs allra sämst.

Lainio betonar att det sker en utveckling över tid. De som har emigrerat under senaste tio femton åren är mer välutbildade och har lättare att etablera sig. En förändring sker också från generation till generation, men i den andra generationen finns det enligt honom fortfarande ett socialt och ekonomiskt arv i negativ bemärkelse.

Satu Rajalas föräldrar är från Finland och har valt att sätta sina barn Alfred och Amanda Rajala Gilgen på finskt dagis, som de finska förvaltningsområdena enligt lag ska erbjuda. – Det känns jätteroligt. Barnen kan tala finska med min mormor som inte kan svenska, säger Satu Rajala. Bild: Ari Luostarinen

Vill ha erkännande

I foajén till stadshuset i Eskilstuna står en Finland 100 år-rullvepa. Det är mycket firande nu kring självständighetsdagen.

Staden är sedan 2010 ett så kallat finskt förvaltningsområde, liksom 58 andra kommuner i Sverige. Det betyder att det ska finnas äldreomsorg och dagis på finska, och att invånarna ska få prata finska i sin kontakt med kommunen.

Minoritetslagen från 1999 har enligt utvecklaren Sirpa Lindelöf höjt statusen för finskan i Sverige och skapat medvetenhet om rätten att tala språket.

– Sen kan man tycka att den kom ganska sent, säger hon.

Och även om Eskilstuna ofta ses som ett föredöme, och det facto frivilligt gett finsk service betydligt tidigare, säger Lindelöf att hon ändå ofta måste påminna om varför det finska är viktigt.

– Finskan känns ibland som ett icke-språk. Flera av oss har nog en bild av att Sverige är ganska enspråkigt.

Hon är själv sverigefinne i andra generation och uppvuxen i Eskilstuna. Hon betonar att den utpräglade industristaden inte hade varit där den är i dag utan all arbetskraftsinvandring från Finland.

– Man hör ofta att "vi kom hit för att arbeta och nu vill vi ha något tillbaka", ett erkännande.

Jarmo Lainio, och också Lennart Rohdin, har för den svenska regeringen nyligen utrett Sveriges minoritets- och minoritetsspråkspolitik, och pekar båda på omfattande brister i den.

Heikki och Anton Pohjolainen, far och son, driver restaurangen Makkara Yksi tillsammans. Det har kommit att handla om mer än själva krogverksamheten. – På något sätt är det här vår gemensamma resa tillbaka till det finska, säger pappan. Bild: Ari Luostarinen

Vill visa på det nya

I Eskilstuna upplever finskan ändå ett uppsving, vilket intresset för den sverigefinska skolan tyder på. Eleverna i den tvåspråkiga skolan ökar.

På väggen hänger bilder på både kronprinsessparet och presidentparet – igen de båda sidorna som inte är ovanlig i sverigefinländska sammanhang.

En bit ifrån i centrala Eskilstuna har Anton Pohjolainen slagit upp dörrarna till sin krog, som veterligen är Sveriges enda finska restaurang, Makkara Yksi.

– Varför ska det inte finnas en finsk krog, när finländarna är den största gruppen i Sverige, berättar han att han resonerade.

Han är sverigefinländare i tredje generation och driver Makkara Yksi tillsammans med sin pappa.

Ett halvår har den varit i gång, populariteten har överraskat Pohjolainen, och de finska inslagen har blivit starkare och starkare – på kundernas initiativ inte minst. En kom med en tavla på Kekkonen, en annan bad om att få blodkorven "mustamakkara" på menyn.

Den Kaurismäkiaktiga stämningen är påtaglig, och det är fullt medvetet. Många av gästerna har någon form av finländsk koppling, men inte alla. Anton Pohjalainen vill gärna visa upp en coolare bild av Finland, för att få yngre intresserade.

– Ska man nå ut till den stora massan, måste det komma in friskt blod som visar på det moderna för att nå ut. Mitt kall är att försöka hitta det där nya.

Han själv har inte lärt sig finska som barn men planerar nu som 25-åring att börja göra det.

Närpes i Eskilstuna

Samtidigt med önskan att modernisera bilden av Finland, anar vi också en längtan till en tid som har varit hos flera av dem vi möter – eller i alla fall en viss Finlandsnostalgi på sina håll.

På den finska föreningen i Eskilstunas karaokekväll är det musik från tidigare decennier som dominerar.

– Finskheten är nästan viktigare här än i Finland, är en kommentar vid kaffebordet.

Men vi hör också om dem som har flyttat till Finland vid pensioneringen och efter en tid kommit tillbaka. Efter många år i Sverige kan det tidigare hemlandet trots allt kännas främmande.

Största delen av de finländare som flyttat till Eskilstuna har finska som modersmål, men det har också kommit en del svenska österbottningar. Claas Granskog berättar att det inte längre gick att dela på släktens jordbruksfastighet i Malax så han emigrerade och arbetade som träsnickare. Han handlar gärna mat från Finland i Suomi-tupa. Bild: Ari Luostarinen

Matkulturen, den sitter ändå i. Suomi-tupa heter den ambulerande affären som en gång i veckan i Torshälla säljer livsmedel direktimporterade från Finland.

I Claas Granskogs korg finns bröd, korv, karelska piroger, senap och tjocka pepparkakor. Han flyttade till Eskilstuna från Malax 1958. Från Närpes kom i tiden så många att det talades om en hel koloni.

Sari Lindholm är ute efter bland annat rågbröd. Hennes föräldrar kommer från Finland och hon gick på 1980-talet i en helt skild finsk klass – de fanns under en period i Sverige.

– Vi var värsta utomjordingarna, "finneklassen".

I dag däremot, är så många kulturer representerade i staden att en svensk eller finne inte sticker ut, menar hon.

Sari Lindholm är uppvuxen i Eskilstuna men hennes föräldrar betonade det finska starkt, och tvingades i gymnasiet sitta med ordbok vilket hon inte såg som lyckat. Fredrik Lindholm säger att det finska i Eskilstuna alltid har varit starkt. Han tiggde sig hem till en klasskompis varje gång där bakades karelska piroger. Bild: Ari Luostarinen

Sirpa Lindelöf är utvecklare inom det finska förvaltningsområdet i Eskilstuna. Hon säger att lagen som gav sverigefinnarna minoritetsstatus har stärkt många finnar och visar på vilka rättigheter de har, men tycker samtidigt att den kom rätt sent, först 1999. Bild: Ari Luostarinen

Under efterkrigstiden har nästan 600 000 personer emigrerat från Finland till Sverige.

Den stora flyttrörelsen på 1960-talet riktade sig i huvudsak till bruks- och industriorter i mellersta Sverige.

I dag finns drygt 150 000 personer i Sverige som är födda i Finland. Som mest, under toppen i slutet av 1970-talet, var de hundratusen fler.

På 1980-talet skedde en omfattande återflyttning, men en majoritet av dem som kom stannade ändå kvar och började bygga upp en sverigefinsk identitet.

I den andra generationen sverigefinländare ingår i dag ungefär 260 000 och i den tredje 300 000 personer.

Sedan 1999 är sverigefinnarna – personer eller ättlingar med finska som modersmål – en av Sveriges fem nationella minoriteter.

Ser man till modersmål har lingvisten Mikael Parkvall räknat ut att arabiskan har gått om finskan som största språk i Sverige efter svenskan. Enligt honom talar ungefär 200 000 finska.

Källa: Jouni Korkiasaari, Migrationsinstitutet i Åbo samt Mikael Parkvall, Stockholms universitet.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning