Likheten mellan Jäätteenmäki och Rinne är att båda snubblade i starten

Anneli Jäätteenmäki (C) lämnade in sin avskedsansökan till president Tarja Halonen 2003. Bild: Timo Jakonen/Lehtikuva

President Tarja Halonens dåvarande presschef och talesperson Maria Romantschuk sätter likhetstecken mellan statsministrarna Anneli Jäätteenmäki (C) och Antti Rinne (SDP). Båda föll i det stora hela på lika banala saker. Jäätteenmäki på papper som hon förmodligen hade fått om hon bett om dem, Rinne på att han var selektiv i vad han mindes när det gällde informationen han fått om postsorterarnas avtal.

Onsdagen den 18 juni 2003 är en dag jag aldrig glömmer. Då lämnade Anneli Jäätteenmäki in sin avskedsansökan. Finlands första kvinnliga statsministers saga blev kort. Hennes dagar vid makten blev 68. Också om jag inte hade eller har sympatier för Centern var läget läckert med en driven kvinnlig president vid rodret och en kvinna som statsminister. Jag såg det som ett fantastiskt läge att föra fram Finland som ett land som går i bräschen för jämställdhet.

Men det är inte det viktiga. Jäätteenmäki blev statsminister som ett resultat av valet 2003. Centern vann valet och Socialdemokraterna och Paavo Lipponen fick träda tillbaka. En ny tidsperiod såg ut att börja i Finland. Så var det för all del, men inte så som många tänkt sig.

I boken Ei, rouva presidentti (Nej, fru president, som tyvärr inte utkommit på svenska), av Pirjo Houni och mig ägnar vi ett helt kapitel åt händelseförloppet som ledde till Jäätteenmäkis avgång. Då satt jag på första parkett som presschef och talesperson för dåvarande republikens president Tarja Halonen.

I min naivitet var jag övertygad om att personen som läckt de hemliga UM-pappren till Centerns ordförande och medlemmen av riksdagens utrikesutskott, inte var en nära kollega. Då som nu omgav sig presidenten med fem nära medarbetare, kallat kabinettet. Ett, som vi hade hoppats, sammansvetsat gäng med lojala medarbetare. Det fanns en felande länk, den juridiske rådgivaren, som förmodligen på grund av bland annat partisympatier förmedlat ett hemligstämplat dokument bland mycket annat material från presidentkansliet. Ett hemligt PM från samtalet mellan dåvarande USA:s president George W. Bush och statsminister Paavo Lipponen i december 2002, om kriget i Irak. Ett dokument Jäätteenmäki sannolikt fått om hon som medlem av utrikesutskottet hade vänt sig direkt till UM.

Även om jag aldrig fullt ut litat på Martti Manninen kom det som en chock då Halonen avslöjade för mig att det var Manninen som läckt pappren till Jäätteenmäki. Till saken hör att jag mycket bestämt nekat när Helsingin Sanomats Atte Jääskeläinen i ett tidigt skede frågat om jag är säker på att läckan inte finns på presidentens kansli. Halonen informerade mig den 12 juni och då var redan kanslichefen Jaakko Kalela och presidentens assistent Sinikka Ora informerade. Det var början på en förfärlig vecka då det bara var fråga om när och hur, inte om, sanningen skulle komma fram. Manninen själv var i Paris på tjänsteresa.

Det var en konstig stämning på arbetsplatsen. Kalela och jag satt ofta, för ovanlighetens skull, bakom stängda dörrar och gick igenom händelserna och vad som komma skulle. Kalela förberedde Manninens uppsägningspapper och jag grubblade på vad man kunde säga, inte om, utan när den första journalisten skulle snusa sig till vem läckan var. Veckan och veckoslutet var förstört och jag som alltid sovit gott vakade mycket under det hårda trycket.

Måndagen den 16 juni kom en delegation från det svenska hovet för att förbereda kung Carl XVI Gustafs, drottning Silvias och kronprinsessan Victorias statsbesök till Finland mot slutet av sommaren. Det var svårt att hålla tankarna samlade. Men plötsligt, precis då jag skulle bänka mig vid middagsbordet på Fiskartorpet i sällskap med hovets representanter, kom det förlösande samtalet.

Det var HS:s Jääskeläinen som frågade: – Håller du fortfarande fast vid att läckan inte kommer inifrån slottet? Då svarade jag på ett för mig ovanligt sätt att jag inte kommenterar. Som tidigare journalist visste jag att det betydde att de visste vem läckan var. Och det enda jag kände var stor lättnad, för jag visste att snart skulle det värsta vara över, åtminstone för oss som jobbade kvar på presidentens kansli.

Till min stora förvåning var det sedan Ilta-Sanomat som publicerade nyheten om vem som läckt pappren till Jäätteenmäki. Inte HS. Det har jag ibland undrat över. Jag ville och kunde inte kommentera någonting innan jag hade försäkrat mig om Manninens rättssäkerhet. Innan jag hann föra samtalet med justitiekanslern hade Manninen själv bekräftat sin roll i det skedda.

Följande dag samlades det stympade kabinettet på Gullranda och gick igenom läget. Samtidigt höll vi oss à jour med vad som händer i riksdagen. En dag som sannerligen går till finländsk politisk historia. Dagen då Jäätteenmäki, efter att ha grillats i riksdagen och Socialdemokraterna gjort klart att statsministern måste bytas ut, kommer till Gullranda med sin avskedsansökan till republikens president.

När Jäätteenmäki bestämt sig för att lämna in sin avskedsansökan kontaktade statsrådets biträdande informationschef Mikko Norros mig och frågade om statsministern får audiens hos presidenten samma kväll. Då satt Kalela och jag redan i bilen på väg tillbaka till Helsingfors. Vi vände om i Salo efter att presidenten bekräftat att hon tar emot statsministern.

Det var en till synes skärrad och jagad statsminister, vars stress lett till synliga utslag i ansiktet, som överlämnade sin avskedsansökan till en synnerligen allvarlig president.

Vi åkte sedan i samma hyrda plan tillbaka till Helsingfors. Jäätteenmäki satt bredvid mig och upprepade gång på gång: hur kunde det gå så här?

Anneli Jäätteenmäki på väg att stiga in i det flygplan som förde henne till Nådendal och Gullranda där hon lämnade sin avskedsansökan till president Tarja Halonen. Bild: Leif Rosas/Lehtikuva

Likheten mellan Jäätteenmäkis och Rinnes avgång är att de båda gjorde bort sig. De snubblade i starten. Jäätteenmäki på papper som hon förmodligen hade fått direkt om hon bett om dem.

Rinne föll i det stora hela på lika banala saker. Han var selektiv i vad han mindes när det gällde informationen han fått om postsorterarnas avtal – av vem och när.

Med facit på hand – och det vi vet nu – kan man inte utesluta en hämndaktion från ett parti som har en tendens till långt minne och agg. Om detta är ansvarsfull politik och ägnat att öka förtroendet för politiken och politiker får de lärda tvista om. Svaret får vi senast i valet 2022.

Skribenten är projektchef på Hanaholmens kulturcentrum och var presschef hos republikens president Tarja Halonen 2000-2007.

Läs också: Centerledda regeringar har alltid avgått mitt i mandatperioden på 2000-talet

Maria Romantschuk

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning