Lika kittlande som darrigt

Framtid. Krisu (Minka Kuustonen) drömmer om en karriär som rockmusiker.Bild: Aalto-yliopisto

Inhemska Wendy and the Neverland Refugee är sympatisk men alltför ojämn.

DRAMA/KOMEDI

Wendy and the Neverland Refugee

Regi: Olli Ilpo Salonen. Manus: Salonen, Minka Kuustonen, Juha Pulli, Joonas Kääriäinen. Foto: Hannu Käki. I rollerna: Minka Kuustonen, Juha Pulli, Joonas Kääriäinen.

Den inhemska filmen ligger i regel lågt under sommaren, detta med undantag för en handfull indieproduktioner. Efter Thomas Laines Viraali följer nu Olli Ilpo Salonens Wendy and the Neverland Refugee, en Aalto-universitet–produktion som ursprungligen spelade i kortfilmsklassen.

Handlingen i filmen kretsar kring 29-åriga Krisu (Minka Kuustonen) som till vardags jobbar, okej hänger, i ett sketet snabbköp. Däremellan polar hon med sin fanflykting till lillebror (Joonas Snellman) och drömmer om en karriär som rockmusiker.

Därav filmens titel, och som det råkar sig har bandet i fråga nu ett gig på gång, i London av alla ställen. Alltså gäller det att skriva låtar och gå in i studion, lättare sagt än gjort när pengarna tryter och det är roligare på krogen.

Som om inte detta vore nog hamnar Krisu i säng med en av sina bandkompisar, ett av många lösnummer.

"Wendy" må vara en inhemsk produktion men själv kommer jag närmast att tänka på Greta Gerwigs filmografi, eventuellt korsat med Lena Dunham och Girls. Se här en råddboll och strulpetronella som inte har en blekblå aning om vad hon ska göra med sitt liv.

Mycket av det här är hur sympatiskt som helst, plus att filmen har den goda smaken att utgå från sina karaktärer. Sålunda blir det massor av vardag och verklighet, den svärtade hipsterhumorn inte att förglömma.

Dessvärre räcker det inte ända fram. Helheten är mera än lovligt lös i köttet, ojämn och darrig.

Men förutsättningar har han, Olli Ilpo Salonen. Och i Minka Kuustonen har filmen en utomordentligt utlämnande (anti)hjältinna.

Inte för intet ser man fram emot deras fortsatta äventyr.

Krister Uggeldahl