Lika förtjusande som avväpnande

Färgprakt. Bildspråket i den japanska animationen Your name är berusande detaljrikt. Bild: Kinghill

Den animerade japanska förväxlingskomedin Your name är vacker och skamlöst romantisk, ett smärre underverk.

ANIMATION

Your Name

Regi och manus: Makoto Shinkai. Röster, originalversionen: Ryunosuke Kamiki, Mone Kamishraisni, Katuhiro Teshigawara.

Hos oss och i närliggande kultursfärer är animation i regel lika med barnfilm. Så inte i Japan där man med utgångspunkt i den rika mangatraditionen har en tendens att trolla fram tecknat även till en mera vuxen publik.

Det är fallet i Makoto Shinkais Your Name (Kimi no na wa), en sorts förväxlingskomedi med inslag av såväl själavandring som stor förstörelse. Samt romantik av det rentav kosmiska slaget.

Taki är den i Tokyo bosatta ynglingen och drömmaren som ständigt söker efter "någon eller något". Och som plötsligt en dag, utan förvarning (med undantag för det stjärnfall som inträffar i den smäktande vackra öppningssekvensen), vankar upp i ett flickrum på den japanska vischan.

Inte nog med det; det visar sig att han nu är en hon som egentligen lystrar till namnet Mitsuha. På det följer inte överraskande en räcka kulturkollisioner, som när Taki/Mitsuha med häpnad undersöker sina kurvor, varpå lillasyster konstaterar att "värst vad du gillar dina tuttar".

Byter kroppar

Poängen är att Mitsuha samtidigt vaknar upp i Takis kropp, bara för att gå vilse i storstaden Tokyo och göra bort sig på de flesta punkter. De nya rollerna har förvisso också sina fördelar, för där Taki traditionellt haft svårt att närma sig tjejer är hans nya jag betydligt flinkare, mera på alerten.

Men med det inte sagt att Your Name, en massiv succé i hemlandet och filmen som störtade Hayao Miyazakis Gömd av andar från box office-tronen, skulle vara vilken förväxlingskomedi som helst.

Visst, inledningsvis finns de pubertalt och komiskt spetsade kulturkrockarna där, komplett med ett (japanskt) popsoundtrack som heter duga.

Men när de tu, som inledningsvis misstänker att det kanske blott är fråga om en dröm, hittar ett sätt att kommunicera med varandra – genom dagboksanteckningar och diverse appar – får filmen plötsligt en mera romantisk slagsida.

Och förstås skulle det inte vara fråga om en japansk film ifall filmmakarna inte på ett sätt eller annat adresserade det kulturellt/historiskt explicita katastrofscenariot, i det här fallet en förödande naturkatastrof.

Manligt och kvinnligt

Ogärna går man in på detaljerna, men konstateras kan att Makoto Shinkai av i sig välbekanta ingredienser – typ Freaky Friday möter Veronikas dubbelliv möter ond bråd död gånger tusen – skapat en film som dramatiskt sett går sina egna vägar.

Vackert och skamlöst romantiskt är vad det är, i synnerhet som Shinkai bemödar sig om att inte fuska bort sina karaktärer. Så vankas en cocktail där manligt och kvinnligt, urbant och bonnigt, synas med det fantastiska för ögonen (varpå man gärna förlåter de logiska kullerbyttorna).

Inte att förglömma: det närmaste berusande bildspråket, en detaljrikedom, färgprakt och animerad generositet av det slag som i inget skede faller tillbaka på den lätt konstlade, fotorealistiska stilen.

Materialet andas och lever, utan att för en sekund glömma hur det är att växa upp och alltid känna sig lite annorlunda, lite grann obekväm. Ett smärre underverk detta.

Krister Uggeldahl

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning