Liberalism och realpolitik

Med nyliberalism avses i dag en ideologi enligt vilken marknadskrafterna bör få agera så fritt som möjligt med ett minimum av statlig styrning, en typisk högerinställning. För några decennier sedan hade termen en annan betydelse, åtminstone i Svenskfinland.

Nyliberala studentförbundet grundades 1937 av finlandssvenska akademiker som reaktion mot den traditionella gammalliberalismen och som motvikt till det högerradikala Aktiva studentförbundet.

Förbundets historik har nyligen utkommit, "Vår syn. Nyliberala studentförbundet 1937–1970" (Svenska arkivföreningen 2016), skriven av Håkan Mattlin. Mattlin anser att nyliberalismen inte skall förväxlas med socialliberalismen. Nyliberalerna ville främst slå vakt om demokratin samt enskilda medborgares fri- och rättigheter.

Sin största politiska betydelse hade nyliberalerna som en del av fredsoppositionen under fortsättningskriget, konstaterar Mattlin. Han lyfter också fram deras roll vid uppkomsten av den finlandssvenska K-linjen, Paasikivi-samfundet och i stödet till Urho Kekkonen i 1960-talets presidentval.

Fredsoppositionen var en grupp politiker, framför allt inom Svenska folkpartiet och Socialdemokratiska partiet, som försökte få Finland att inleda fredsförhandlingar med Sovjet och dra sig ur kriget. Mest bekant är fredsoppositionen för "de 33:s adress" till president Risto Ryti i augusti 1943. En majoritet av undertecknarna var finlandssvenskar, främst från SFP och SDP:s vänsterflygel. En av initiativtagarna till fredsoppositionen var Nils Meinander, ledande person i Nyliberala studentförbundet.

Naturligtvis uppstod fredsoppositionen av realpolitiska skäl, då man insåg att Tyskland skulle förlora kriget. Men fortsättningskriget, vapenbrödraskapet med Nazityskland och Stor-Finland var något motbjudande för en äkta liberal. På det sättet dikterades nyliberalernas roll i fredsoppositionen av ideella skäl.

Går det en rak linje från fredsoppositionen till K-linjen och stödet för Urho Kekkonen och den nya utrikespolitiken? I det sistnämnda var det mera eller enbart fråga om realpolitik, inte liberalism. 1956 uttryckte Jan-Magnus Jansson, då Nyliberala studentförbundets ordförande, förståelse för den sovjetiska interventionen i Ungern med nästan samma argument som J.V. Snellman försvarade det ryska tsardömet under det polska upproret 1863. Snellman var ingen vän av liberalismen.

En annan "paradox" är att då nyliberalerna under fortsättningskriget av ideella skäl lierade sig med vänstersocialdemokraterna samverkade man från slutet av 1950-talet av realpolitiska skäl framför allt med agrarförbundet och gamla AKS:are som Kustaa Vilkuna och Kekkonen. Det är möjligt att finlandiseringen det vill säga anpassningen till Sovjets intressen var nödvändig för att trygga Finlands rörelseutrymme, men det är en annan diskussion som knappast har med liberalism att göra.

Då man söker finlandssvenskar som under finlandiseringen förfäktade liberala värden såsom demokrati och mänskliga rättigheter utan realpolitiska hänsyn kommer man närmast att tänka på Carl-Gustaf Lilius.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning