Skidförbundet letar efter ett finländskt framgångsrecept – "det har varit svårt"

Landslagets nya chefstränare Teemu Pasanen är också personlig tränare för Laura Mononen. Bild: Martti Kainulainen/Lehtikuva

Skidförbundet har dragit upp nya riktlinjer för längdträningen i Finland. – Juniorernas träning borde förbereda dem för kraven i modern skidåkning, säger landslagets nya chefstränare Teemu Pasanen.

Iivo Niskanen hade en kanonsäsong. Krista Pärmäkoski glimtade till ett par gånger. Perttu Hyvärinen tog ett stort steg framåt.

Annars var det en tung vinter för Finland. Ristomatti Hakola hade det svårt med skador, förkylningar och överträning. Bakom Niskanen och Pärmäkoski blir det till att leta med ljus och lykta efter någonting positivt. Det fanns några skidåkare som gick framåt, som Vilma Nissinen och Katri Lylynperä.

– Men som helhet är vår nivå inte tillräckligt hög. Bland annat i sprint har vi fortfarande problem. säger landslagets nya chefstränare Teemu Pasanen.

Få talanger

Under de tre senaste säsongerna är det i praktiken bara Pärmäkoski och Iivo Niskanen som realistiskt sett kunnat slåss om topplaceringarna i världscupen, VM eller OS. Landslaget lade om sin träning en hel del efter VM i Seefeld förra vintern, det blev mer fokus på snabbhet, intensitet och gruppträning. Steg i rätt riktning, men problemen ligger förstås inte bara i landslagets träning.

Junor-VM i tyska Oberwiesenthal senaste vinter blev ett fullständigt fiasko för Finlands del. Det fanns förstås olika orsaker, som problem med vallningen. Det är dock faktum att Finland får fram få begåvningar som tar steget upp till den internationella eliten. De stortalanger som nått landslaget under de senaste åren, Johanna Matintalo, Eveliina Piippo och Anita Korva hade av en eller annan orsak en riktigt dålig säsong 2019–2020.

Finländsk modell

Samtidigt har exempelvis Sverige lyft fram nya stortalanger i rasande fart. Frida Karlsson tog tre medaljer i VM i Seefeld och i vintras vann Linn Svahn sprintcupen. De är förstås exceptionella begåvningar, men Sverige har också funnit ett fungerande system, där det ständigt kommer fram nya diamanter.

I Finland är det närmast enstaka begåvningar som kommit fram. Det har saknats en gemensam linje i träningen, en röd tråd som löper från skidskolorna via juniorerna till landslaget. Delvis därför har Skidförbundet tagit fram en ny strategi för längdträningen i Finland. Den 80 sidor långa handboken Suomalainen Latu - Tieto ja taito. Sisu. presenterades under lördagen.

– Vi behöver en finländsk modell. Vi kan ta efter Ryssland, Norge, och Sverige, men då är vi alltid steget efter. Vi vill stå i spetsen för utvecklingen, säger Skidförbundets verksamhetsledare Ismo Hämäläinen.

Stora förändringar

Längdåkningen har förändrats en hel del under de senaste åren. Enligt den nya handboken har den genomsnittliga tävlingsfarten i fristilstävlingar ökat med 14 procent under de senaste 30 åren, och i klassiska tävlingar med 11 procent. I sprinttävlingarna är damernas fart 10 procent högre och herrarnas 20 procent högre än i distansloppen. Tävlingsfarterna har ökat mer än i någon annan olympisk uthållighetsgren, då bland annat tekniken och utrustningen utvecklats. Det ställer helt nya krav på skidåkarnas nerv-muskelsystem och anaeroba prestationsförmåga.

– Under de senaste tjugo åren har det skett otroligt många förändringar. Vi borde kunna svara på dem. Människans fysiologi har inte förändrats. Biomekaniken har inte förändrats mycket. Men det finns nya tävlingsformer, banprofilerna är annorlunda, det är kortare varv, och det är kortare uppförsbackar, vilket understryker vikten av att kunna upprätthålla en hög fart, säger Hämäläinen.

Hög kapacitet

Det finns inte längre så långa uppförsbackar som förut, men de kortare uppförsbackarna kräver högre maximal kapacitet, och en förmåga att snabbt återhämta sig igen. I uppförsbackarna ligger skidåkarna på 120-160 procent av den maximala syreupptagningsförmågan. De nya tävlingsformerna, sprint och masstart, har dessutom gjort att tävlingsprestationerna påminner mer om en serie intervaller. Det är accelerationer, snabba rytmändringar och korta sekvenser i maximal fart som avgör. Parstakningen har också fått större betydelse än förut.

I framtiden kommer styrka och prestationsförmåga, i synnerhet i överkroppen, att få allt större betydelse, konstateras det i Skidförbundets handbok. Det enda som egentligen kan bromsa den här utvecklingen är internationella skidförbundet Fis förbud mot fluorvalla, som kan, åtminstone tillfälligt, sänka tävlingsfarterna.

Tung expertis

Skidförbundets handbok har sammanställts av Ville Vesterinen, doktor i idrottsvetenskap, och expert i längdåkning vid toppidrottsforskningsinstitutet Kihu. Men en hel rad av finländska experter inom skidåkning har medverkat, som Iivo Niskanens tränare, Olli Ohtonen, idrottsforskaren Eero Haapala, idrottsläkaren Maarit Valtonen och före detta landslagschefen Matti Haavisto, bara för att nämna några.

Handboken går igenom hurdan träning som behövs i olika åldrar, från under tio år till juniorer och seniorer. Barn borde träna mångsidigt, lära sig teknikens grunder, samt öva snabbhet och rörlighet. Strax innan puberteten är det bra att börja med mer systematisk styrke- och uthållighetsträning. Redan då ska en del av uthållighetsträningen vara med hög intensitet för att utveckla den maximala syreupptagningsförmågan.

– Juniorerna måste utveckla de färdigheter som krävs för att ta steget upp till U20 och allmänklass. I det skedet borde de ha egenskaperna för att kunna träna som det krävs i seniorklass. Det har varit svårt förut, säger landslagets nya chefstränare Teemu Pasanen.

Rätt träning i olika åldrar

Det intressanta är att handboken understryker vikten av att träna mångsidigt som barn. Enligt handboken kan skidåkning klassificeras som en idrottsgren där det är bra att specialisera sig i ett sent skede – fastän det under de senaste åren kommit fram flera unga, cirka tjugoåriga skidåkare som gått direkt in i världseliten. Ett bra exempel på det sistnämnda är Sveriges supertalang Frida Karlsson, men även hon spelade fotboll på hög nivå till för ett par år sedan.

Träningen för barn och unga ska i första hand inte sikta till att maximera tävlingsfarten i det skedet, utan det viktigaste är att skaffa egenskaper som passar bra att träna i den åldern. Snabbhet är bäst att träna som ung, men uthålligheten går att förbättra som senior.

De mest framgångsrika uthållighetsidrottarna har enligt undersökningar fokuserat på sin gren i ett rätt sent skede, ofta efter 15 års ålder. En mångsidig träningsbakgrund hjälper också till med att förebygga skador, belastningsskador och överträning.

Intresset för skidåkning

Det är dock en utmaning för Skidförbundet att göra längdåkningen mer attraktiv för barn och unga, då skidsporten konkurrerar med bland annat ishockey och fotboll om utövare. De snöfattiga vintrarna gör det inte lättare för skidföreningarna att locka nya utövare. Men det behöver inte vara ett nollsummespel.

– Jag tror vi har tillräckligt med begåvningar. Vi behöver få en sådan modell, att var och en finner sin rätta idrottsgren. Vi borde inte vara svartsjuka på varandra, utan uppmuntra begåvade juniorer att pröva andra idrottsgrenar, där de kanske kan bli hur bra som helst, säger Ismo Hämäläinen.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning