Lerhusen i Djenné – ett hotat världsarv

Djennés tusenåriga lerarkitektur hyllas som ett historiskt världsarv. Men efter krig och ekonomisk nedgång anser Unesco att arvet är hotat. Samtidigt pyr ett missnöje. Djennéborna är trötta på att bo i ett söndervittrande museum.

En tidsresenär som kommer till Djenné skulle förmodligen tro att mänsklighetens arkitektur stått stilla i utvecklingen. Förutom några enstaka bilar och att stadens många hästdragna kärror numera blir omkörda av sicksackande motorcyklar ser staden i princip likadan ut som den gjorde för hundra år sedan.

Bild: Ksf Media

Fakta

Mali

Invånare: 17,6 miljoner

Huvudstad: Bamako

Självständighet: 1960 (från Frankrike).

Språk: Officiella språk är franska och bambara samt 13 minoritetsspråk, bland annat songhai och tamashek (tuareg).

Förväntad medellivslängd: 58 år.

Invånare under fattigdomsnivå: 43 procent (2009).

Befolkningsgrupper: bambara (45 %) och en rad grupper som utgör 5-10 procent av befolkningen bland annat fulani, dogon, tuareger och songhai.

Religion: islam 94 procent, resterande kristna eller traditionella religioner.

Källa: www.Worldbank.org, www.indexmundi.com

Faktum är att husen i centrala Djenné är byggda med samma teknik och samma lera från Nigerflodens delta som för 2000 år sedan. I de smala gränderna tornar krackelerade husväggar upp sig likt uttorkade flodbäddar på högkant. 1988 sattes staden på Unescos lista över världsarv tack vare sina förislamiska arkeologiska platser och för att den gamla lerarkitekturen fortfarande användes. Enligt Unesco gör detta Djenné till en levande del av historien som därför måste bevaras.

Men nu genomgår den tusenåriga arkitekturen sin kanske största kris någonsin. Väpnade konflikter i Mali har gjort att turisterna slutat komma och nu vill ett växande antal invånare modernisera sina hem genom att bygga hus i betong.

Sidiyaha Traoré visar oss genom sina svärföräldrars släktbostad. Han berättar om allt jobb som lagts ned på huset och hur lerhusen kräver ett omfattande underhåll varje år. Nya lager med lera smetas då på väggarna som med tiden växer sig allt tjockare och till slut tar märkbar plats från rummens yta.

När delar av taket föll ned låg Sidiyaha Traorés dotter och sov precis under. Numera får ingen sitta i soffan eftersom riskerna för ras är stor. Nu vill han i stället använda betong som byggmaterial för att bygga något beständigt. Bild: Malin Palm

I vardagsrummet öppnar sig ett stort hål i taket, så djupt att de tunna ojämna träbjälkarna syns. Barnen får inte sitta i soffan eftersom de kan skadas av fallande takdelar. Sidiyaha Traoré tittar med avsmak på de bruna väggarna medan han visar oss upp på takterrassen.

– Varje år renoverar vi och lägger på nya lager med lera som putsas över hela fasaden för att den ska tåla regnen. Ändå ser det ut så här, säger han och slår ut med armarna.

Den låga muren runt takterrassen är full av djupa fåror som ringlar genom den torkade leran. Det är regnperiodens verk. När skyfallen kommer, berättar Sidiyaha, vadar invånarna omkring i djup lera på gatorna och i hemmen läcker det ofta in.

– Huset är bara sju år gammalt och vi sköter det som vi ska. Varje år kostar det oss stora summor pengar men ändå finns risken att delar av huset ska rasa, säger han.

Historisk relik

Fram till början av 2010-talet levde Djennéborna i relativ harmoni med Unescos riktlinjer för hur stadens ska bevaras. Men då fanns en tredje part med i ekvationen, den som fick relationen att fungera, nämligen turismen. Varje dag kom busslaster med utländska besökare, de ville se världens största lermoské och vandra genom staden som bevarats likt en relik från sin storhetstid på 1400- och 1500-talen då den var en knutpunkt på Saharas handelsvägar. Turisterna hade pengar med sig som gjorde mödan värd för Djennéborna.

Men i fattiga Mali, där regeringen i söder så gott som alltid negligerat sin norra landsdel, lurade problemen runt hörnet. När kriminella grupper under 2000-talet gjorde kidnappningar till en ren industri drog turisterna öronen åt sig. Enligt amerikanska finansdepartementet fick AQIM (al-Qaida i islamiska Maghreb) i snitt in 3,5 miljoner euro i lösensumma per gisslan under 2011. Dråpslaget kom 2012 när inbördeskriget i norr bröt ut. Sedan dess har islamistgrupperna inflytande i stora delar av landet.

På marknadsplatsen, precis nedanför moskén, cirklar fortfarande ett tiotal turistguider. Med flytande engelska och färdiga turer i beredskap närmar de sig med återhållsam iver så fort en av de sällsynta turisterna sticker ut näsan genom en bildörr.

– Förr var alla i Djenné på ett eller annat sätt turistguider, säger guiden Mamadou Diawara.

Före detta turistguiden Mamadou Diawara står framför det nya museet som finansierades med EU-pengar men byggdes i betong, tvärtemot Unescos riktlinjer för bevarandet av Djenné som ett världsarv. Bild: Malin Palm

Numera har han så gott som aldrig något jobb som guide och hela stadens ekonomi är körd i botten. Argument om att lerhusen ska bevaras för att visas upp för någon annan låter just nu mest som tomma ord för många Djennébor. Ändå pågår arbetet på flera platser i stadens gränder.

Ett evigt fasadarbete

Husägaren Sekou Sounkoro hjälper till att skvätta lite vatten över den stora högen med lera. Mitt i den dyiga pölen står 14-åriga Aboubakar Traoré och rör ut rishusk (skalet från ris) i lerhögen med en hacka. Ett dagsverke ger en betalning på drygt en euro för den unga pojken.

Husägaren Sekou Sounkoro hjälper 14-åriga Aboubakar Traoré som arbetar med att blanda ut den fermenterade leran med rishusk precis innan den ska smetas ut på husväggen. Varje år måste husen putsas med lera för att klara av regnperioden. Bild: Malin Palm

Det här är ett underhåll som Sekou Sounkoro är så illa tvungen att göra. Fasaden på lerhusen måste putsas minst vartannat år för att klara regnen. Den som inte gör det får se sitt hus förfalla till bråte på bara några år. Men till skillnad från Sidiyaha Traoré är Sekou Sounkoro en stolt lerhusägare.

– Min far hade lerhus och det hade min farfar och min farfars far också. Lerhus är mitt hem, säger han och ler.

Som en jättelik surdeg

Men det är svårare nu för tiden. Leran på marken har grävts upp vid floden där den först fått ligga och fermentera i tre veckor. Under tiden behöver lerblandningen tas om hand av någon. Den måste matas med med vatten, rishusk och ibland lite koskit likt en jättelik surdeg. Sekou Sounkoro måste betala för leran, rishusket, arbetarna som just nu smetar ut leran över hans husväggar och för en lermurare specialiserad på lerhusbygge.

– Då förstår du, det kostar mycket pengar varje år. Materialen är dyrare nu och ingenting är som förr. Vi behöver hjälp att bevara vår stad, annars kommer fler att bygga i cement, till slut måste jag också ge upp. Lerhusen måste man renovera varje år, ett cementhus är dyrt, men man bygger det sten för sten, sedan står det, säger han.

Arbetarna vid ett husbygge kastar upp en laddning med fermenterad lera. Vid nybyggen och det årliga underhållet av husen går det åt mycket arbetskraft och det kostar pengar för husägaren. Bild: Malin Palm

Lerstenarna soltorkas innan de används till husbyggen. Bild: Malin Palm

Rishusk blandas ut med leran som får fermentera i cirka fyra veckor. Processen ger leran egenskaper som skyddar mot regnen. Men dyrare omkostnader och lägre kvalitet på materialen som finns att tillgå har lett till att fler Djennébor vill bygga i betong. Bild: Malin Palm

De senaste fem åren har staden förändrats. I många hus har trämaterialen i dörrar och fönster ersatts med metall och hus har byggts av tegelstenar av bränd lera och fogats med cement. Det är den här typen av förändringar och byggen, tillsammans med ett allmänt förfall, som gör att Unesco slår på varningstrumman. 2016 placerades Djenné på listan över hotade världsarv.

En som vet allt om hur staden har förändrats är Mamadou Samaké på Mission Culturelle, den maliska statens förlängda arm i Djenné. Men institutionen trampar vatten. Förr, berättar Samake, räckte pengarna till bensin så att han åtminstone kunde åka runt och sprida information till befolkningen. Nu är två tredjedelar av den normala budgeten överförd till armén och enligt honom själv finns det inga resurser till att hjälpa husägarna.

Mamadou Samaké är direktör på Mission Culturelle som på den maliska statens uppdrag ska se till att Unescos riktlinjer efterföljs i Djenné. Samtidigt som allt fler Djennébor vill modernisera staden har han fått en lägre budget för att sprida information om lerkulturens fördelar för bygden. Bild: Malin Palm

– Regeringen måste göra mer för folket här. De behöver hjälp för att ta hand om sin stad. Men inte ens staten följer reglerna. De byggde en skola och ett sjukhus i betong, så vad ska folket tro?, säger Mamadou Samaké.

Genom åren har det funnits utländska finansiärer som stöttat invånarna i deras restaureringar av moskén och ibland även för årliga renoveringar av deras egna hem. Men på sistone har insatserna varit tvetydiga. Både den danskfinansierade hantverkshallen och det EU-byggda museet är byggda i betong. Paradoxalt nog gör det de internationella biståndsgivarna till några av de största förbrytarna mot de riktlinjer som syftar till att bevara Djenné, i alla fall enligt det sätt som Unesco anser är autentiskt.

Vad är äkta?

Men det är här ett annat problem uppstår: vem kan egentligen avgöra vad som är autentiskt?

Det har den brittiska antropologen Charlotte Joy försökt ta reda på. Hon följde invånarna i Djenné under ett år och skrev boken "The politics of heritage management in Mali – from Unesco to Djenné". Hon menar att hela Unescos idé om vad ett världsarv är, och vem det är till för, osar av elitistiskt tänkande. Planerna för stadens bevarande närs av ett västcentrerat Unesco med stöd av en rik elit i Djenné.

– Den som besöker Djenné kommer genast känna att det finns en spänning mellan olika ideal om vad det innebär att bevara en plats. Unesco ser på platsen som ett monument som ska bevaras men verkligheten i Djenné, för folket, handlar om fattigdom och om att överleva. Deras syn på vad som är autentiskt är ofta väldigt annorlunda mot Unescos, säger hon.

Mete Kontao, Alhassan Sangare, Aziz Koné och Omar Traoré sköter underhållet av ett hus som till hälften är byggt av betong. Förutom att betongen är mer hållfast än leran är det många Djennébor som frågar sig varför de inte ska få bo i mer moderna hus. Bild: Malin Palm

Men det är dubbelbottnat för Djennéborna. Många ser sitt kulturella arv i lerarkitekturen. Varje år innan regnen samlas hela staden för att smeta ut ett nytt lager av lerputs på moskén. En älskad tradition.

Att Unesco-listningen på vissa plan medför fördelar för Djenné är också tydligt. I ett fattigt land innebär västerländska turister en ekonomisk injektion som är svår att trumfa. Många andra städer i Mali hade säkert gärna tagit Dennes plats – att vara listad hos Unesco är ett skyltfönster mot omvärlden.

– Låt säga att säkerhetssituationen stabiliserats om tio år. Då är det bra för Djenné att finnas kvar på Unescos lista. För om deras stad nu ses som hela mänsklighetens arv, då har Djennéborna ganska starka argument för att få omvärlden att hjälpa dem rusta upp sin stad. Så bör det i alla fall fungera, säger Charlotte Joy.

"Ett material bra för hälsan"

I sitt hem byggt av trä och lera, helt enligt konstens regler, sitter arkitekten Boubakar Kourmansse. Han är en av eldsjälarna bakom Djennés lerarkitektur. Men också en av dem som anklagats för att sko sig på att gå Unescos ärenden. Något han slår ifrån sig.

– Jag tror på det här, att vi kan bo bra i lerhus även i framtiden. Det är ett naturligt material som är bra för hälsan och som naturligt håller inomhusmiljön sval under heta dagar. Den här arkitekturen är vår kultur och den ska inte förändras på grund av moderniteter. Jag saknar ord för de förändringar som sker just nu, säger han.

På Unescos kontor i Paris sitter Lazare Eloundou och är märkbart irriterad över frågor som rör Djennébornas önskan om modernisering.

Det är en minoritet som tycker så. De flesta har varken råd med cementhus eller metalldörrar, säger han.

– Visst kan vi ge upp, men tar vi bort Djenné från Unesco-listan, då överger vi också folket, resonerar han.

Charlotte Joy menar att den som lär känna en familj i Djenné kommer att göra det genom att förstå att deras dagliga kamp består av att kunna betala för mat, husrum, sjukvård och i bästa fall utbildning till barnen. Aspekter som borde ha införlivats av dem som gjorde upp planer för bevarandet.

– För att få ett världsarv att blomstra måste du få det samhället att blomstra både ekonomiskt och kulturellt. Det går inte bara att gå in och berätta för folk vilken typ av hus de får bo i eller skambelägga dem för att de vill dra in el i sina hus. Man måste förstå folkets verkliga problem och tillåta dem att utveckla sina liv, säger hon.

Tre barn skyndar till morgonens versläsning i en av Djennés koranskolor. Förutom den speciella arkitekturen vill Unesco även skydda Djennés historia, arkeologiska fyndplatser och religiösa betydelse. En av Västafrikas viktigaste samlingar av nedskriven historia kommer från Djenné och Timbuktu. Bild: Malin Palm

En försäljare sorterar bland sina kolanötter. Nötterna var en viktig handelsvara när Djenné och Mali låg på den viktiga handelsrutten mellan Medelhavet och södra Västafrika där städer som Djenné och Timbuktu kunde bli rika på tull och handel och bygga storslagna hus. Bild: Malin Palm

Sidiyaha Traoré, mannen som längtar efter att bygga betonghus, vill ta med oss till sitt eget hem. Längs vägen stöter vi på resterna av ett grannhus som blir ännu ett argument för ler-motståndaren. När pappan i huset dog klarade barnen inte av att dra in de pengar som krävdes till det årliga underhållet. På bara några år förföll huset, nu återstår bara ruinen och familjen är hemlös.

– Jag vill kunna lämna ett riktigt arv till min son, något som består även om han har några dåliga år. Leran var min farfars kultur, det är en del av vårt arv. Men det är inte framtiden för oss, inte för mig, och inte för min son, säger han.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00