Leningrads genius loci

Filmen om den ryska kultförfattaren Sergej Dovlatov vann en Silverbjörn i Berlin, och rättigheterna har köpts av Netflix. Zinaida Lindén hoppas att även folk i Finland får se den nyanserade skildringen av det svunna Leningrad.

I början av mars ställde alla mina ryska bekanta samma fråga till varandra när de råkades: "Har ni sett Dovlatov?"

Jag var på filmens premiär i S:t Petersburg. Aleksej German den yngres drama vann en Silverbjörn i Berlin och blev ett hett samtalsämne i min födelsestad. Alla i Norden känner till Iosif Brodskij, men få vet något om hans vän Sergej Dovlatov. Varför citerar ryssarna honom än i dag? Varför står han staty på Rubinsteingatan där han bott i Leningrad, som ett slags genius loci?

Sergej Dovlatov (1941–90) är en kultförfattare med miljontals läsare. Men inte ens Kompromissen, hans enda bok som översatts till svenska hittade jag på något bibliotek i Finland. Till sist köpte jag den begagnad på Bokbörsen. Nedan citeras Dovlatov i Hans Björkegrens svenska översättning.

"Att hamna på efterkälken på ett skickligt sätt är också ett konststycke. Det är rentav svårare än att vinna." Så talar Dovlatovs alter ego, en otursam journalist i 70-talets Sovjetunionen.

"I den här berättelsen finns inga änglar eller ogärningsmän. Och det skulle inte heller kunna finnas några. En av hjältarna är jag själv. ... Bland de trettiotvå fast anställda medarbetarna på vår redaktion kunde tjugoåtta berömma sig av titeln 'Republikens gyllene penna'. Vi tre kallade oss för silverne pennor för att vara originella. Dima Sjer – som en gång skrev i en notis att 'den konstgjorda njuren är en vardagssak i vårt liv' – fick titeln ekpenna."

Sällan får journalisterna redovisa för det de verkligen ser. För att inte reta makthavarna måste de följa vissa oskrivna regler. I sin artikel om en vetenskaplig konferens råkar huvudpersonen nämna några deltagarländer på "fel" sätt, i rysk bokstavsordning. "Ni har fel klassattityd", stönar chefredaktören. "Det finns en stenhård ordningsföljd. Först de demokratiska länderna! Sen dom neutrala staterna. Och sist medlemsländerna i Nato." Huvudpersonen är "politiskt närsynt" och "moraliskt infantil", för att inte tala om hans dryckesvanor och kvinnoaffärer. "Det är någonting intressant med mina dygder. De blommar upp och blir märkbara endast mot en skandalbakgrund. Det är därför övergivna damer tycker om mig."

Dovlatovs absurda komik för tankarna till soldaten Svejk. När berättaren vinner gunst hos överheten sker det närmast av misstag. En dag går byxorna upp på chefen och huvudpersonen räddar honom från vanära. "Så steg jag i värde. Dittills hade jag liknat sovjetrubeln. Alla älskar den och den kan inte falla. Med dollarn förhåller det sig helt annorlunda. Först stiger den skyhögt och sen bara faller den och faller."

Dovlatov var själv verksam som journalist i Leningrad och Tallinn. På grund av censuren kunde han inte publicera sin prosa som i mina ögon för tankarna till Klas Östergren. År 1979 emigrerade han till USA där han gav ut flera böcker. I engelsk översättning publicerades hans verk i The New Yorker. I Ryssland utgavs de först år 1990. Med sin skarpa iakttagelseförmåga skildrade Dovlatov emigrantlivet lika träffande som han skildrat sitt hemland. Mången utvandrad landsman får glädje av hans humor.

En klassiker? I vilket fall som helst en intelligent, rolig berättare som inte går att ignorera.

På finskt håll har Dovlatov haft mera tur än på svenskt. År 2012–2016 utkom fyra av hans böcker i Pauli Tapios prisbelönta översättning: Meikäläiset, Matkalaukku, Haarakonttori, Ulkomuseo.

Filmen då? Jag hoppas att även folk i Finland får se denna nyanserade skildring av min tids Leningrad där man bland annat träffar den unge Iosif Brodskij. Rättigheterna har köpts av Netflix.

Zinaida Lindén Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning