Lekfull tävling för en sista skymt av flyttfåglarna

Mikko Salonen, Kimmo Heiskanen och Kaj Hällsten (t.h) spanar efter andra arter medan en gärdsmyg knattrar i buskarna. De hoppas på att se häftiga arter, men har inget emot om de råkade segra i tävlingen. Bild: Peter Buchert

I och för sig är det en tävling där den som ser flest fågelarter segrar. Men de flesta teamen tar själva tävlandet i Vik med en nypa salt. – Vi hoppas bara på att få se några bättre arter, säger Kaj Hällsten.

Solen är inte uppe än, men Kaj Hällsten, Kimmo Heiskanen och Mikko Salonen har redan stått på Granholmens sydspets i Gammelstadsviken en god stund och spanat fåglar i halvmörker, duggregn och dis.

De är ute i tid för att få koll på läget så att de kan få en bra start när tävlingen börjar klockan 7.45. Då får de börja räkna varje art de lyckas se eller höra fram till klockan 15. I början går det undan, luften är full av björktrastar och i snåren hörs rödhakar, mesar och gråsiskor.

– Vårt mål är att se så intressanta arter som möjligt. Seger vore kul, men det är inte det viktigaste. Det här är en bekväm tävling för man får sova på natten och man behöver inte rusa runt så mycket. Annat är det med de stora racen som pågår i tjugofyra timmar, säger Hällsten.

Sedan premiären år 2000 har han deltagit i varje upplaga av Timali-ralli. Namnet är den lokala fågelklubbens och kommer från finskans ord för skäggmes, en karaktärsart i Gammelstadsvikens vassar. I Sverige talar fågelskådarna om race när de avser tävlingar där varje observerad ger en poäng – tiotusen björktrastar väger lika mycket som en ljungpipare.

– Det brukar krävas klart över sextio arter för seger, men vissa år måste man nå nästan åttio. Det beror på hurdan hösten har varit och på dagens väder, säger Hällsten.

Gentlemannasport

Höstens rönnbärsskörd "garanterar" att alla team bland annat torde kunna fixa fem arter trastar, medan bristen på sol och klar himmel nästan lika garanterat betyder att det inte blir något rovfågelparty.

Tävlingen hålls alltid den tredje lördagen i oktober, så länge det finns lite mer fåglar att se. I november är det betydligt tystare.

– Men variationen är stor. En gång såg vi viken frysa till efter en smällkall natt, isranden kröp närmare. En fiskgjuse tog en fisk i det sista öppna vattnet, och sedan försvann den. Ingen annan såg den fågeln, säger Hällsten.

Anekdoten knyter samman två av racets viktiga element: det är naturupplevelserna som skapar de starkaste intrycken, de som man delar med sig på krogen när teamen efteråt redovisar resultaten över en tallrik och ett glas. Och minst lika viktigt är att man vet vad man ser eller hör (är man inte bergsäker rapporterar man det inte heller). Alla litar på att ingen fuskar eller misstar sig, för någon domare finns inte.

– Det här är en gentlemannasport, och ingen får något pris. Om någon påstår att den sett något som de andra teamen inte kan tro blir den nog hårt åtgången på krogen, den får veta att den är en nybörjare, säger Hällsten med ett flin.

I den här sporten är en offentlig felbestämning något skamligt.

– Fågelskådare har långt minne, säger Kimmo Heiskanen.

Resultatredovisningen är en utdragen tillställning där man suger på karamellen, och där en utomstående troligen skulle bli uttråkad, för observationerna gås igenom minutiöst, art för art, team för team.

Nybörjare och rariteter

Kaj Hällstens team tänker stå kvar på Granholmen ett tag till, men inte för länge, för på Viks åkrar finns arter man inte ser här. När jag lämnar dem för att besöka Markku Ojalas team i Keinumäki fågeltorn ropar de efter mig att inte säga vad de sett – så nog finns här lite tävlingskänsla alltid.

– Säg bara att vi redan har fyrtio arter, det sätter press på dem!

I Keinumäkitornet är Markku Ojala med bara "å ämbetets vägnar" – det är han som organiserat den här tävlingen från början, och hans team, hustrun Biti Ojala och Aarne Mettinen, struntar i segern.

– Det handlar om att vara ute, njuta av naturlivet och de sista flyttfåglarna, säger han.

När tävlingen var ny skulle alla team ha en person med sig som inte var fågelskådare.

– Vi ville inte att det skulle bli proffsen mot amatörerna. Vi ville tvärtom inkludera nybörjarna. Här finns fantastiska fåglar, vi vill visa dem för andra, säger Biti.

Teamet tillämpar ett beprövat koncept: rusa inte runt över hela området utan stanna lite längre på några få platser. Och det tycks ge resultat:

– Kolla, där i flocken med tofsvipor, där har vi gluttsnäppan, säger Biti.

Det är första gången gluttsnäppa skådas i tävlingen. Normalt försvinner gluttsnäpporna tidigt på hösten.

När dagens race är slut landar Markku Ojalas team på förnämliga 73 arter. I siffran ingår en sanslös raritet, en sibirisk järnsparv, troligen tidernas första i Helsingfors.

– Jag tror att ungefär femhundra människor skådade den i dag. Det blev lite stökigt.

Fågelskådartävlingen Timali omspänner Gammelstadsviken och Vik plus Byholmen–Arabiastranden i väst och Hertonäs sluttning i öst. För att ett team ska få räkna en art måste över hälften av deltagarna ha sett eller hört den.

I årets upplaga såg det segrande teamet 77 arter (trots att vinnaren inte lyckades se fiskmås). Totalt deltog 46 personer i 17 team, och totalt sågs 95 arter (rekordet är 98). Nya tävlingsarter blev gluttsnäppa, ljungpipare, sävsångare, sibirisk järnsparv, mindre flugsnappare och järpe.

Totalt har 153 arter setts i tävlingen sedan starten år 2000.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning