Lekfull revy om två hundraåringar

Tv-show. Max Bremer är programledaren och Amanda Löfman den hundraåriga Inga Finne. Bild: Stefan Bremer

Teater Mars och Sirius Teaterns föreställning Jag, Inga Finne är kreativ, men helhetsintrycket är aningen rörigt.

SCEN

Jag, Inga Finne. Text: Joakim Groth, Anders Slotte och arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. Scenografi: Markus R. Packalén. Ljusdesign, scenmästare: Saija Nojonen. Projektion: Rasmus Vuori. Kostym: Elina Riikonen. Musiker: Salla Markkanen. Musik: Salla Markkanen och arbetsgruppen. Rekvisita: Anu Sallinen. På scenen: Amanda Löfman, Nina Hukkinen, Max Bremer, Niklas Häggblom, Paul Holländer, Åsa Nybo.

Idén är lika god som den är enkel: att berätta om Finlands historia genom en hundraårig kvinnas liv. Vad har hon upplevt under livet och hur syns republikens skeenden i hennes liv? Teater Mars och Sirius Teaterns Jag, Inga Finne (tänkvärd dubbelmening i namnet), skriven av Joakim Groth, Anders Slotte och ensemblen på scenen och regisserad av Groth, är en kavalkad av scener ur Inga Finnes (Amanda Löfman, Nina Hukkinen och Åsa Nybo) liv och fantasi.

Inledningen är väldigt rolig, med den torra och osäkra tf sekreteraren för stadens kulturnämnd (Niklas Häggblom) byråkratiska välkomsttal som förklarar de många vändorna i att få denna kulturkväll för pensionärsgruppen arrangerad, och skådespelet inleds sedan överraskande nog av en grupp clowner som återberättar och fritt kommenterar Topelius klassiska saga Björken och stjärnan.

Själva ramberättelsen är en tv-show som heter Här är ditt liv, där hundraåringen Inga Finne till sin överraskning blir gäst. Det är meningen att man via fotografier och minnen ska rulla upp hela hennes liv för tittarna. Inga Finne är ändå en rätt motsträvig huvudperson som helst inte gräver i så gamla saker. Trots det får vi sedan via olika scener kika in i hennes förflutna.

Roligt?

Det är en servering klassiska stereotypier som följer, från den oärlige esten till den supande ryssen. Tanken är så klart att man leker med stereotypierna, men frågan är om de när allt kommer omkring är så roliga. Är inte detta sedan länge förlegat? Speciellt rolig är inte heller Inga Finnes rasistiska kriminella försvenskade son Mats (Paul Holländer) som börjar härja i tv-studion och ropa "Håll Sverige svenskt". Dottern, akademikern och feministen Stina (Hukkinen) framställs som torr och alltför seriös. Här blir det ändå lite passande metateater när Stina kommenterar de stereotypa karaktärerna vi fått se.

Männen verkar spela huvudrollen i Inga Finnes liv; fyra män presenteras, av vilka hon gifter sig med två. Den fantasifulla scenen när tre av dem möts i en himmelsk bastu är bland de absolut roligaste i föreställningen.

Tacksamma är också musikalinslagen, där speciellt skickliga Amanda Löfman utmärker sig, men också Häggblom sjunger starkt. Musiken av Salla Markkanen och arbetsgruppen höjer överlag föreställningen rejält.

Trots fina och engagerade skådespelarinsatser och vissa vettiga poänger – bland annat att det i Finland finns människor med bakgrund i olika kulturer – blir intrycket av föreställningen ojämnt och aningen rörigt. Föreställningen hade kanske behövt ytterligare dramaturgisk bearbetning. Det är också lite förvirrande hur olika Hukkinen, Nybo och Löfman tolkar Inga Finne; hon känns inte som en och samma karaktär. Emellanåt är tempot segt och scenerna stampar på ställe – speciellt de i tv-studion – och flera av skämten möts av tystnad i stället för skratt. Den andra akten är ändå mer flytande än den första. Slutet knyter inte ihop berättelsen utan tv-showen är bortglömd och förblir oavslutad.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker