Lekfull reflektion över skapandets kaos

I Human Resource går associationerna till datorspel och barndomens lekar.

Track: Human Resource

Arbetsgrupp: Tom Rejström, Otto Sandqvist, Mikki Noroila, Julia Jäntti. Föreställningarna ges på Viirus.

Human Resource av performancegruppen Track är en performance, ett spel och en reflektion över världens utveckling och mänskligt skapande. Här finns ingen scen och inga skådespelare: bara vi, publiken eller deltagarna, som möts över det speciella spelbordet för att ge utlopp för vår kreativitet och destruktivitet.

Konceptet påminner om ett jag sett förut: förra sommaren på performancegruppen Wauhaus uppsättning The Church of Internet som jag också recenserade för HBL. Då var det en liten lådformad robot som kryssade över scenen och ledsagade oss, nu är det endast en kroppslös röst som ger instruktionerna som låter oss skapa verket. I Church of Internet satt publiken mitt emot varandra som nu men den vidsträckta scenen med slingor av teaterrök hindrade kontakten för att bli distraherande intim eller förlägen. Nu är det en snillrik konstruktion, ett slags tittskåp med hål också för händerna, som avskärmar deltagarna från varandra. Men som ändå tillåter en viss kontakt, både med varandra och med de föremål som framträder i skåpets dunkel då belysningen sakta väcks till liv.

Då ljuset går upp får vi se att vi tilldelats var sin liten figur, eller ett föremål. Detta är vår karaktär, vår spelknapp. Med denna avatar utforskar och navigerar vi oss genom världen i tittskåpet. Associationerna går både till datorspel och till barndomens lekar där små figurer av plats i timtal kunde ledsagas runt av ens fantasi i abstrakta landskap. Så småningom får vi också skapa: en uppsättning olikfärgade klossar av modellera, glasspinnar och verktyg framför oss på bordet kommer snart till användning då våra karaktärer skapar sina egna intryck på den lilla världen.

Uppfriskande

Performancen är riktad främst till ungdomar i gymnasieåldern och därför är budskapet eller reflektionerna som verket väcker inte på överkursnivå. Men det gör ingenting: det är tillräckligt uppfriskande med en så pass ambitiös och speciell utformning av ett verk riktat till ungdomar. Den lättsmälta helheten med sin lekfulla anda och interaktivitet fungerar perfekt som en inkörsport för att väcka ett fortsatt intresse för experimentell scenkonst i samma stil.

Det mest tankeväckande momentet för egen del kommer då ljusen tänds och spelarna för första gången erbjuds att titta ut över hela den värld som de byggt tillsammans i stället för bara den egna begränsade yta de sett genom tittskåpet. Framför oss breder det ut sig ett lapptäcke av kaos och harmoni, vackra trädgårdar och kringstrött skräp, befolkat av allehanda olika mystiska varelser som umgås, konkurrerar eller blitt ignorerar varandra. Parallellen till vår egna kaotiska planet och hur vi byggt upp, manipulerat och förstört dess diverse naturliga och onaturliga system, är slående.

Otto Ekman Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33