Clas Zilliacus: Lekare utan gränser

Hur genomsläppliga är vi? "Världen tränger sig på dig/håller din hud?" började en visa i Bengt Ahlfors revy Planket på Lilla Teatern. Det var senhösten 1968, då världen höll politisk frågestund. Jag minns hur tagen jag var av att frågan kunde ställas så. Tiden var sekulär så hud rimmade inte på Gud utan bara på förbud, men ändå. Visst tar det på att oavlåtligt bli utsatt för intryck, de trycker på och hur går det då? En oro trängde sig på genom luckorna i revyplanket.

Snart har ett halvsekel gått sedan dess och just nu är både kropp och själ illa utsatta. Så hur håller huden i dag? Ett omtumlande försök att se hur hud och värld möts i dag erbjuder Svenska Teaterns Amosscen, som ännu i några veckors tid spelar den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs Peggy Pickit ser Guds ansikte. Här rimmar hud på Gud och det är bara att gå dit för att omtumlas. Salongen är halvtom trots att stycket är starkt, regin exakt, och spelet suveränt på alla händer.

Här handlar det om medicinare, läkare med och utan gränser. Rolluppsättningen känns bekant: scener ur två äktenskap som i Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? Under kvällens gång fylls alla fyra med sprit och förnedring och avslöjanden och förtvivlan. Eeva-Liisa Manner städslade likadan personal för sin pjäs Uuden vuoden yö. Bara som exempel. En kvartett som denna är uppenbart en kliché, ett instrument framtaget inte för en intrigs skull utan för att ge kropp åt ett ämne, ett tema.

Scenografin känns inte bekant. Att blicka in i ett rum där den fjärde väggen saknas är vi vana vid, det kallas tittskåpsteater. Men när rummets tre väggar inte har en enda dörr väcks onda aningar. I Schimmelpfennigs rum finns ingenting att öppna eller stänga. Här ska man inte komma eller gå, här ska man stanna. Öppning sker bara om någon öppnar sig. Och det sker, oavbrutet, med absurd komik. Genren kunde kanske kallas drömspelsfars. Men en fars kräver dörrar att svänga i när nya intrigmoment ska klockas in. Här är tiden postdramatiskt upphävd och det som spelas är en mardröm som hakat upp sig.

Inom detta absolut slutna rum öppnar sig allt. Det är en teaterlek som saknar gränser. Kroppar utsöndrar substanser, fasta och flytande. Salongen skrattar, besvärat och befriat. Det blir dess sätt att öppna sig, och den öppningen tas sedan i bruk. Publiken förnimmer, erfar, kombinerar och arbetar på att få ihop till en urskiljbar pjäsgestalt av de sekret och exkret, de ansatser, omtagningar och programslingor som den utfodras med av skeendet på scenen. Och från scenen spänner man alltsomoftast blicken i publiken. Man kontrollerar att bägge parter är med i den ämnesomsättning som spelet mellan scen och salong håller i gång, att det teatrala kontraktet hålls vid makt.

Den gestalt publiken får ihop till är tematisk. Föreställningens styrka ligger i hur temat förgrenar sig, skjuter skott, seriekopplar bilder. Pjäsen kom till 2010 inom ett projekt om aids och Afrika vid en teater i Toronto. Många av den globala interaktionens ömma sårytor blottas här: nykolonialism, ulandshjälp, filantropi, hjälp som självhjälp, det andras annorlundahet. Beröringsångest och immunförsvar är inte bara fakta utan starka metaforer, konstaterade Susan Sontag om aids.

Hos Schimmelpfennig seriekopplas den stora tematikens bilder i långa räckor, så fritt att man knappt ser hela serien. Någon kanske frågar sig vad pjäsens dissonanta titel betyder, den låter ju som Ken och Barbie finner frälsning. Ett svar lär vara att vi i Bibelns andra Korinterbrev (3:18) kan läsa att vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild. Peggy Pickit, en plastdocka, ska som gåva åka till Afrika för att göra ett svart barn så glatt. Under vår teaterkväll får Peggy se Guds avbild i ansiktet, hela fyra ansikten, allt mer tillfyllnande och obeslöjade. Peggy i sin tur ses under kvällen av en afrikansk docka. Hon är av trä, den arma, hade inget ädlare att göras av.

Clas Zilliacus

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning