Leif Jakobsson: Alla känner inte alla i Svenskfinland

Försvara de små skolorna. Överutbilda inte konstnärer. Känn ingen ångest för att ungdomar flyttar till Sverige. Inse att Svenskfinland är stort. HBL har följt Leif Jakobsson upp i det utkikstorn som han nu skall lämna.

Han är i grunden en optimist, Leif Jakobsson. Öppen, engagerad och – misstänker jag – närmast överraskad över att fylla 65 i augusti. Själv säger han att det är en lämplig tidpunkt att lämna över rodret för Svenska kulturfonden till den tio år yngre Sören Lillkung. Men han medger utan omsvep att han är obekväm med konnotationerna i ordet "pensionering".

Så ska han heller inte ägna sina dagar åt att kasta brödsmulor åt ankor i en damm utan ser fram emot att fördjupa sig i styrelsearbetet för bland annat Nationaloperan, Nordens hus i Reykjavik och Finlands vetenskaps- och kulturinstitut i London.

Profil

Leif Jakobsson

Född: 1953

Aktuell: Avslutar sitt värv som direktör för Svenska kulturfonden efter sex och ett halvt år.

Karriär: Arbetade i många år med tv-produktion samt som chef och utvecklare inom public service, såväl SVT som YLE. Bland de många förtroendeuppdragen kan uppdraget som ordförande för Centralkommissionen för konst 2010-2012 nämnas.

Efter Kulturfonden: Ska fokusera på styrelsearbete bland annat för Nationaloperan, Nordens hus i Reykjavik och Finlands vetenskaps- och kulturinstitut i London. Och kanske en del annat...

Sex och ett halvt år blev det på Kulturfonden, dit han kom 2012 efter att ha ägnat merparten av sitt arbetsliv åt tv-produktion och medieutveckling, framför allt inom SVT och Yle. Det allmännyttiga i stiftelsearbetet påminner om public service, men sättet att verka är diametralt annorlunda: som fondchef har det gällt att finansiera – och utvärdera, möjliggöra, kartlägga. Ett utkikstorn – så beskriver Jakobsson den arbetsplats han lämnar.

Att Kulturfondens betydelse för kulturlivet på svenska i Finland är väldigt stor förnekar ingen. Men, varnar Jakobsson då vi slår oss ner för att betrakta vyerna, "fonderna" kan inte "rädda" Svenskfinland. Deras stora betydelse ska inte överskattas.

Strategiskt tänkande

Däremot vill en institution som Kulturfonden naturligtvis göra ett så bestående avtryck som möjlig. Det är anledningen till att Kulturfonden under Jakobssons första år frågade sig själv, sina sakkunniga och förtroendevalda vad som är viktigt utöver de små och medelstora vitamininjektioner som varje år ges till tusentals mottagare i form av stipendier, verksamhetsbidrag och projektstöd.

– Processen ledde till att vi för fyra år sedan kunde lansera tre strategiska program. Styrelsen gav ganska mycket pengar över flera år, rekapitulerar Jakobsson.

De första strategiska programmen fokuserade på teaterkonsten, gymnasiet och möjligheterna att vara "ung på svenska".

Senare har fler program presenterats. Ett är fondens bidrag till universitetens fria medelinsamling, totalt 9,25 miljoner euro. Ett annat är Konsttestarna där fonden i samarbete med Suomen Kulttuurirahasto tagit sig an den logistiska utmaningen att ge landets alla åttondeklassare möjlighet uppleva konst genom att besöka till exempel museer, konsertsalar och teatrar.

– Vi når 102 procent av eleverna, säger Jakobsson och förklarar matematiken med att vissa sammansatta klasser integrerar flera årskurser och att man i dessa fall inte velat exkludera sjuor och nior från det roliga.

Helhetsbudgeten ligger på 20 miljoner euro, och totalt har ungefär 120 000 elever bjudits på dubbelt så många konstupplevelser.

– I grunden är det en jämlikhetsfråga. Alla barn i den åldern ska få en kulturupplevelse eller kulturkonfrontation.

Är det här framtiden? Stora långsiktiga satsningar?

– Vi drev tre program parallellt i den första vågen. Då vi utvärderat dem har vi kommit fram till att vi i fortsättningen ska lansera ett program åt gången.

Fler storsatsningar är alltså att vänta. Senast lanserades Hallå-programmet som en del av fondens 110-årsfirande våren 2018. Det är en sorts arvtagare till Ung på svenska och ska dela ut sex miljoner till projekt som främjar lusten och förmågan att kommunicera på svenska – och finska.

Allt mer tvärkonst

Mest synlighet i offentligheten har förmodligen programmet för teaterkonst fått. Här var syftet att främja nyskriven dramatik, mobilitet och samarbete bland fältets aktörer. Delvis tog man avstamp i Linnea Staras utredning som visade att hela 52 fria professionella teatergrupper verkar aktivt i Svenskfinland.

Det är enormt många, konstaterar Jakobsson: en mångfald visserligen, men också en splittring. Enligt honom har programmet haft positiva konsekvenser på alla delområden. Och utan tvekan har det skrivits och spelats mer finlandssvensk dramatik de senaste åren än någonsin.

– Sen hoppas vi att de olika projekten utvecklas vidare också nu när vår satsning avslutats. Först nu börjar vi se vad som verkligen fungerat: var man begär tilläggsstöd och var man hittat nya lösningar.

Få saker är säkra förutom förändringen. I en av de rapporter som följt upp teatersatsningen refererar Ann-Luise Bertell och Jussi Helminen forskaren Pier Luigi Saccos tankar kring dess riktning. Sacco beskriver en framväxande "Kultur 3.0" där produktionsmöjligheterna ökar och professionell teknik för bearbetning av text, bild, ljud och film blir tillgänglig för vem som helst. Samtidigt suddas gränser ut mellan olika konstarter samt mellan amatörer och proffs. Begrepp som "konstnärlig kvalitet" blir allt mer subjektiva, godtyckliga och flytande, liksom också konstnärliga kvalifikationer.

Hur påverkar den här utvecklingen Kulturfondens arbete?

– Genom att aktivera fältet en gång om året med vår ansökningsomgång i november har vi en ganska god bild av hur konstarterna utvecklas. Den bild Sacco beskriver gäller alla konstarter: de finns kvar i sina renodlade former, men mycket intressant händer i gränssnitten. Cirkus kommer in i teater, dramatiska element kommer in i bildkonst och så vidare.

En konsekvens är väl också att de som gör anspråk på bidrag blir fler?

– Ja, men i sig är det inget problem. Vi ska inte konservera konstarterna med våra bidrag, utan också ge understöd till det som är nytt.

Däremot konstaterar Jakobsson att det finns kulturpolitisk forskning som visar att strukturer med många beslutsfattare och sakkunniga bland finansiärerna tenderar att leda till fler bidrag och mindre belopp.

– Och jag tror att verkningsgraden av det vi gör – liksom av det stat och kommun gör – skulle vara större om man skulle ge färre bidrag men större belopp och samtidigt ställa högre krav på kvalitet och nyskapande.

Hur ser du på att många försöker leva på sitt konstnärliga arbete, men får svårt att göra det om bidragen antingen tunnas ut eller koncentreras utan att man får en del av kakan?

– Det är alldeles klart att Svenska kulturfonden inte kan försörja alla konstnärer i Svenskfinland. Och det är faktiskt inte heller meningen. På sätt och vis är det synd att vi fortsättningsvis har ett så enormt högt tryck på ansökningar till konstnärliga utbildningar då det länge varit välkänt att vi har en överutbildning, med små möjligheter för många konstnärer att skaffa försörjning inom sin profession.

Den här problematiken fördjupade Jakobsson sig i under sin tid som ordförande för Centralkommissionen för konst 2010–2012. Redan då visade utredningarna på överutbildning och försörjningsproblem. Dessa förstärks dessutom av att många utbildningar är alltför snävt fokuserade, säger Jakobsson

– Jag tror att det i dag finns en större öppenhet för att plocka in konstnärer i verksamheter med ett tillämpat konstnärskap – jag tänker på spelindustrin, sjukhusclowner och annat. Men inom utbildningar saknas insikten om att man också utbildar för en bredare tillämpning av studenternas kunskaper. Men Kulturfonden kan knappast göra något annat åt den saken än att delta i den här diskussionen. Alla unga människor har rätt att söka sig till de områden där de tror att deras potential kan komma till sin rätt. Sedan är det myndigheterna som ska bestämma utbildningskvoterna.

– För att ta ett finlandssvenskt exempel: då våra teatrar inte fastanställer skådespelare på samma sätt som tidigare så finns ett överutbud av nyutexaminerade skådespelare, medan vi har brist på regissörer. Kunde var tredje årskurs på Teaterhögskolan vara en utbildning för dramaturger och regissörer? Situationen i dag är att så gott som varje skådespelarkull grundar sin generations teatergrupp. Det är ingen hållbar lösning.

Ödesutbildningen

I intervjuer med finlandssvenska makthavare som drar sig tillbaka hör det till att i något skede lägga pannan i djupa veck över de svenska Ödesfrågorna med stort Ö.

Leif Jakobsson vill ändå tona ner hotbilderna. Att allt fler unga svenskspråkiga finländare emigrerar till Sverige kan vi till exempel ta med ro, säger han.

– Många av dem kommer att återvända med nya erfarenheter. Det är inte en så stor "ödesfråga" som en del tror. Från Åbolands skärgård och Österbotten har man i alla tider emigrerat och inte har man gråtit över det i huvudstadsregionen – förrän nu då det i viss mån berör ungdomar också här.

Men annars är ungas svenska vardag ändå av största vikt. Kulturfondens strategiska och ordinarie utdelning vittnar med tydliga siffror om hur central utbildningen är.

– I dag finns det många alternativ för tvåspråkiga och då räcker det inte med att en utbildning är på svenska. Den måste också vara bra. Därför är det ödesfråga nummer ETT.

Jakobsson, som föredrar att lyfta fram positiva exempel, beskriver den svenska skolan i Uleåborg där barnet börjar i "dagkrubba innan det kan gå, och går ut genom dörren i samma skolkomplex som student."

– Här lyckas man stöda eleverna under hela livscykeln fram till att de är 18 år. Och vilka resultat det ger! Vilken holistisk syn man har på barnet och barnets utveckling! Jag hoppas att vi skulle få fler sådana strukturer i Svenskfinland.

Var brister det då?

– Det är klart att det är svårare att få fram relevant undervisningsmaterial på svenska, då produktionen inte är lika lukrativ. Och svenska skolor skulle gärna erbjuda samma palett av valmöjligheter som man har i de största finska skolorna, men det är svårt.

– Här är jag ändå inte så övertygad om att stora skolenheter är det bästa framgångskonceptet för det finlandssvenska. Det är en evighetsfråga, men jag tror att lite mindre enheter kan vara en tryggare språklig miljö. Att man inte kan erbjuda samma alternativ går att kompensera genom olika fritidsaktiviteter, digitala lösningar och annat. Jag tror att vi har tiden med oss i den här utvecklingen. Det gäller bara att vi inte gör oss av med alla små enheter, för om man en gång har centraliserat är min erfarenhet att centraliseringen blir bestående.

I stället för att se små enheter som problematiska borde man fråga hur de kan utvecklas pedagogiskt på sina egna villkor, säger Jakobsson. I många skärgårdskommuner uppstår småskaligheten av geografiskt nödtvång – men varför inte betrakta huvudstadsregionen som en språklig glesbygd på samma sätt och undersöka vad som går att göra?

Samtidigt vill Jakobsson lyfta fram hur avgörande den kommunala och statliga finansieringen är såväl inom skolvärlden, som inom konsten.

– Bara i Helsingfors skulle vi med fondmedel inte kunna upprätthålla den svenska skolan i ett år ens. Och tyvärr finns det vissa tendenser att aktörer som skulle ha möjlighet att konkurrera om bidrag från offentligt håll tycker att det är lite bekvämt att vända sig till fonderna i stället. Och det är väldigt farligt. Våra hyggliga möjligheter att ge bidrag får absolut inte bidra till att man inte söker skattemedel: dina och mina pengar som ska användas för gemensamma allmännyttiga ändamål!

– Kunde var tredje årskurs på Teaterhögskolan vara en utbildning för dramaturger och regissörer? Situationen i dag är att så gott som varje skådespelarkull grundar sin generations teatergrupp. Det är ingen hållbar lösning, säger Leif Jakobsson. Bild: Leif Weckström

Svenskfinland är stort

Och kanske är detta ett omen om ett lite dåligt självförtroende på finlandssvenskt håll? Enligt Jakobsson tenderar många att se Svenskfinland både som mindre och som mer beroende än vad det de facto är.

– Då jag tidigare jobbade journalistiskt rörde jag mig mycket i svenskspråkiga områden, också på språköarna. Jag blev alltid förvånad över att träffa nya och för mig fullständigt okända svenskspråkiga människor i det här landet. Jag har upplevt att Svenskfinland är mycket större än vad vi ofta föreställer oss på grund av mediernas bevakning eller hur vi tillsätter människor eller då Hufvudstadsbladet spekulerar i vem som ska få den ena eller den andra tjänsten. Man tar ett litet segment av Svenskfinland och bortser från allt det andra. Det är förödande.

Risken är enligt Jakobsson inte bara att vi går miste om en väldig mänsklig potential, utan också att inåtvända strukturer är problematiska som sådana.

– Då vi blir alltför små och för interna och för vänskapliga och för bekanta och tror att vi känner alla och vet vem som är bäst för varje uppgift – då kommer vi väldigt nära det som är ett otillbörligt gynnande. Och det har vi faktiskt inte råd med.

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03