Legobitar som flyger och far

Populärkulturellt fyrverkeri. Legofigurerna skakar tass med Batman i animationen The Lego Batman Movie. Bild: Pressbild

De satiriska slängarna i The Lego Batman Movie känner inga gränser och vad tempot och temperaturen beträffar är det nacken i backen och klackarna i taket, tuta och kör.

Animation

The Lego Batman Movie

Regi: Chris McKay. Manus: Seth Grahame-Smith, Chris McKenna m.fl. Röster, originalversionen: Will Arnett, Zach Galifianakis, Michael Cera, Rosario Dawson. Även på svenska och finska, i 2D och 3D.

Med tanke på att det var leksaksparken i Toy Story som gav snålskjuts åt datoranimationen är det inte så himla märkligt att nu också legobitarna vaknar till liv.

Det var ju fallet i Phil Lords och Christopher Millers The Lego Movie, ett stycke barnkammaraction där gårdagens legofigurer skakar tass med Star Wars- och Batman-universumet.

Och nu är det alltså dags igen. Fast den här gången är det upp till andra violinisten Batman alias Bruce Wayne att bära det tunga lasset. Det gör han förvisso gärna, den traumatiserade men självupptagna rikemanssonen som redan i samband med förtexterna tar till orda.

Än kommenterar han den välbekanta Warner Bros.-loggan, än den den ö-d-e-s-m-ä-t-t-a-d-e filmmusiken, allt detta med en stämma (modell Will Arnett) som påminner om Christian Bales basgångar i Christopher Nolans Batman-installationer.

Men så är det också fråga om en filmparodi som drar mattan under alla och allting, inte minst den mera än lovligt melankoliska brottsbekämparen som efter ännu en dag på kontoret (läs: i hetluften i Gotham City) återvänder till sin Batcave där han lirar hårdrocksgura, käkar mikrovågsmat och kikar på snyftscener ur Jerry Maguire.

Sedan går det som det går, att Batman i en svag stund kommer sig för att adoptera "pojkscouten" Richard Grayson alias Robin. Med i leken finns också Zach Galifinakis Joker och resten av gänget, däribland strulpetronellan Harley Quinn.

Som sagt, här var det ont om rynkor i pannan. De satiriska slängarna känner inga gränser och vad tempot och temperaturen beträffar är det nacken i backen och klackarna i taket, tuta och kör.

De populärkulturellt bevandrade lär uppskatta ordlekarna och de visuella glidtacklingarna, något som gör att man få lust att tala om en Deadpool för kidsen. Just det, ja.

Själv är jag inte fullt lika förtjust, kanske för att det blir för mycket av det goda, för att hjärtat och känslosvallet från originalfilmen lyser med sin frånvaro.

Det som återstår är ännu en skitsmart, populärkulturellt spetsad ångvält till film. En fyrverkeripjäs som torde lämpa sig bättre för storebror än för lillebror, så att säga.

Ett är säkert: i termer av sockerfyllan kunde man rentav tala om rattfylleri.

Krister Uggeldahl

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning