Le, du är finlandssvensk!

Men lite kan vi fundera på det evinnerliga minoritetsimperativet att vara trevlig, som många finlandssvenskar så beredvilligt anammat.

Helsingin Sanomat och Folktinget utlyste en omröstning om Årets finlandssvensk. Kandidater var 20 trevliga och representativa finlandssvenskar, från Li Andersson till André Wickström.

"Vem är jubileumsårets finlandssvensk? Vem gör finlandssvenskheten känd på det mest positiva sättet? Delta genom att rösta på din favorit," uppmanade HS sina läsare. Resultatet tillkännages i kväll på Folktingets Svenska dagen-fest.

Okej, värre har man varit med om, men hur underbart är det här nu då? Eller med kolumnisten Tuomas Enbuskes ord: "Vad fan? Varför i helvete skulle en minoritet behöva vara positiv? I verkligheten behöver vi många fler f****ga finlandssvenskar."

Tack för det, Enbuske, jag erbjuder mig genast som frivillig. Och bland HS-kandidaterna finns åtminstone en person mera känd för sitt skarpa politiska intellekt och sin sakkunskap än för lättsmält allmän positivitet, nämligen Li Andersson. Tack för det, HS och Folktinget.

I stället för att milt småleende dansa runt det som i dag finns kvar av den statligt respekterade, fungerande finlandssvenskhet jag växte upp med, och glatt tacka för mig så fort nån finskspråkig visar ens lite intresse, vill jag emellertid dagen till ära berätta om det anatoliska leendet.

Det stötte jag på i den amerikanska regissören Elia Kazans memoar A Life och i romanen som är en version av manuset till hans film America, America, i England känd som The Anatolian Smile. Kazan föddes 1909 i Istanbul som barn till grekiska föräldrar med rötter i Anatolien (den asiatiska delen av Turkiet), i en religiös och språklig minoritet som alltid vetat hur det är att vara de Andra i majoritetens ögon. Filmen och boken (1963) bygger på Kazans farbrors kamp för att ta sig från den anatoliska hembyn till Amerika. Titeln hänvisar till huvudpersonens defensiva leende som "minoritetspersonens olyckliga kännetecken (...) det enda sätt han har att bemöta sin förtryckare, en mask som döljer en fientlighet han aldrig vågar visa och samtidigt en flykt från skammen han känner när han gör våld på sina känslor."

Kazan försöker i memoarerna förstå sin far, matthandlaren som invandrat och acklimatiserat sig i USA. Utåt var fadern en förbindligt leende man som undvek konfrontationer och lärde sin son att svara "I know nothing" om någon försökte få honom att ta ställning. I hemmet var han en despot, svår att älska och förstå.

Jag vet att man inte skall dra alltför långtgående paralleller mellan en så utsatt minoritet som Turkiets greker och vår egen situation. Men lite kan vi fundera på det evinnerliga minoritetsimperativet att vara trevlig, som många finlandssvenskar så beredvilligt anammat. Det finlandssvenska leendet är det anatoliskas kusin, mera gynnad av historiens slump men obestridligt släkt. Det signalerar en ständig glad beredskap att tala finska, engelska eller svenska allt efter hur samtalspartnern vill, att inte bråka i onödan om "svensk service" och majoritetens tilltagande okunnighet om varför vi finns och vilka vi är, att inte på ett ledsamt sätt framhäva sin minoritetstillhörighet, att inte vara alltför annorlunda utan bara lite Lucia-lagom. Och inte klaga utan vara konstruktiv.

Med den här kolumnen har jag brutit mot detta imperativ som också jag internaliserat. Tanken med omröstningar var ju snäll. Jag borde uppskatta den. Men man kan bli så trött i mungiporna.

Skribenten är litteraturredaktör, tvåspråkig finlandssvensk, och har nyss gett ut boken Den mystiska näktergalen. Judar, armenier och greker i Istanbul.

Pia Ingström Litteraturredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33