Laura Mikkola öppnar upp en pianistisk skattkammare

Bild: Cajsa Holgersson

Inspelningen av Einar Englunds samtliga verk för piano belyser tonsättarens olika skapelseperioder. Något överraskande är att produktionen för piano är så här pass knapp, Wilhelm Kvist funderar kring huruvida pianisttonsättaren föredrog improvisation i stundens ingivelse framför genomkomponerade pianoverk.

Pianomusik

Einar Englund

Samtliga verk för piano spelade av Laura Mikkola. (Toccata Classics)

Det är slående i hur hög grad Einar Englunds pianomusik påminner om Sergej Prokofjevs, Dmitrij Sjostakovitjs och Igor Stravinskys, både vad gäller melodik, harmonik och temperament. I Englunds fall kan man dessutom se att ju senare kompositionsdatumet är, desto mörkare blir musiken.

Det här framgår med all önskvärd tydlighet på helhetsinspelningen av Einar Englunds (1916–1999) stycken för piano. Något överraskande ryms alla stycken på en skiva och mot bakgrund av att Englund själv var en skicklig pianist, får produktionen betecknas som sparsam; man kan bara spekulera i om inte improvisationen – musicerandet i stundens ingivelse – tilltalade honom i högre grad än skapandet och framförandet av genomkomponerande verk.

Vågor av inspiration

Pianokompositionerna tycks ha uppkommit under begränsade perioder, som produkter av inspirationsvågor som sköljt över tonsättaren. Englunds tidigaste verk, Humoresque (1936), har kanske en oskuldsfullhet och lustfylldhet över sig som de senare (efterkrigstida) verken saknar.

1950-talet ger många intressanta bidrag: Mäktiga Introduzione e Toccata är eventuellt inspirerat av ett besök i Georgien under en resa med en finländsk-sovjetisk delegation till Sovjetunionen 1950.

Det fyra minuter långa preludiet – skrivet för Kellokoskidirektören Torsten Carlander-Reuterfelts dotters dop 1955 – förefaller allra tydligast modellerat efter Prokofjev vad gäller melodik, harmonik, rytmik och temperament.

Sinuhesviten (1953), byggd på ruinerna av den havererade Waltaribaletten som Elsa Sylvestersson tjatade om men aldrig fick i sin helhet, kan förstås som ett exempel på tidstypisk kulturell appropriering – fem i sig fascinerande scener med ett mystiskt skimmer, byggda på föreställningar om Orienten och det som är fjärran.

1966 förefaller ha varit ett särskilt produktivt år för pianotonsättaren Englund (Christian Holmqvists kommande biografi kan troligtvis belysa orsakerna mera i detalj den dag då den är klar). Då skrev han både ett elegiskt preludium med underrubriken Nottorno (på beställning av Rundradion) och Sonatina nummer 1, ett av få Englundstycken som blivit kvar på repertoaren. Englund skrev samma år dessutom en rad kortare pedagogiska stycken för nothäftet Koskettimet kertovat II (Tangenterna berättar II). 32-sekundersstycket Vad hönsen förtäljer för tankarna till Djurens karneval, liksom det flinka stycket om Älvan och det hastigt undflyende Scherzinot.

Kompakta miniatyrer

Den lilla Toccatan (överstökad på 82 sekunder) är fascinerande i sin flyktighet och nästan lika kompakt till uttrycket som Chopins minutvals. Kanske var det därför som stycket refuserades av förläggaren och förpassades till skrivbordslådan. Betydligt tråkigare känns det ersättande stycket Sicilienne, även om det tveklöst också har sina kvaliteter. Till sin rätt kom stycket i lite modifierad form som mellansats i pianosonatinan som färdigställdes senare samma år.

Sonatinan är som ett mikrokosmos när det gäller att illustrera Englunds estetik: fartfylldhet och flyktighet, marschrytmer och lekfulla repliker löper om varandra. Mera kontemplerande är stämningarna i den enda egentliga pianosonaten från 1978, som också är det mest omfattande stycket med den största tyngden.

De tidigare omnämnda mörka stämningarna blir som mest uppenbara i exempelvis Preludium och Fuga, skrivet 1984 som hommage till Bach. Pavane & Toccata (1983) – skrivet till minnet av tonsättarens döda katt (Bianca Regina) – präglas av samma dunkla sken som de övriga 1980-talsverken: det är inget överdrivet snabbt eller virtuost stycke, bara dunkelt – men med en fascinerande och överraskande hänvisning till Debussy i mitten.

Andra sonatinan, Parisaren – skriven under en sejour i Paris 1984 – har ett snabbt, för att inte säga vilt, flyt i båda yttersatserna medan mellansatsen förlöper i samma sävliga stämningar. En nielsensk spjuveraktighet kan också skönjas här.

Kuriositeten i sammanhanget (som måste tas med på en komplett utgåva) är den närmast banala festmarschen för Drumsö Rotarysällskap (från 1957), men den må vara tonsättaren förlåten eftersom han själv hade varit med och grundat sällskapet några år tidigare.

Laura Mikkola spelar allt med välövervägt grepp och verkar göra styckena rättvisa, både tekniskt och tolkningsmässigt.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning