Lättsam underhållning med allvarlig klangbotten

Linda Zilliacus och Pia Runnakko är hembiträdena som kokar sig en ordentlig soppa hemma hos sin döde klient. Bild: Henrik Shütt

Tempot och den tunna intrigtråden håller igenom Lillans enaktade komedi om pengar, moral och död.

Fly me to the moon. Text: Marie Jones. Översättning, bearbetning, regi: Joakim Groth. Scenografi, dräkter: Ada och Anttoni Halonen. Ljus: Paavo Kykkänen. Ljud: Antero Mansikka. Mask: Tuula Kuittinen. På scenen: Pia Runnakko, Linda Zilliacus.

Lilla Teatern 13.9.

Höstens Lillan-komedi Fly me to the moon av brittiska Marie Jones, i regi och bearbetning av Joakim Groth, är en kompakt historia på en timme och tio minuter, och bra så. Redan den tiden känns aningen utdragen med tanke på det tunna materialet. Nu dras det ut nästan till bristningsgränsen, men se: det håller ihop. Föreställningen är lättillgänglig underhållning med inslag av moralfrågor samt simpel kapitalismkritik (med det obligatoriska nämnandet av Björn Wahlroos). Här har Groth gjort en enkel men lyckad bearbetning och fått in lämpliga finländska referenser.

Det är den tredje av Jones komedier som Lillan sätter upp (tidigare Stenar i fickan och Mamma betalar), och även nu verkar premiärpubliken muntert road och belåten. Föreställningen fyller alltså sitt syfte.

Pjäsen handlar om två hemvårdsbiträden, Fia (Pia Runnakko) och Lilja (Linda Zilliacus) som märker att deras klient Martin har gått och dött i badrummet. De blir till sig, så klart, och vet inte vad de ska göra. Mitt i förvirringen konstaterar Lilja att det var sorgligt att han dog samma dag som han skulle få ut sin pension. Det här planterar en idé hos Fia, och resten av händelseutvecklingen kan man gissa sig till. Kvinnorna blir allt mer intrasslade i sin, som de trodde, vattentäta plan att tjäna några hundra extra.

Runnakko och Zilliacus gör, som de proffs de är, det bästa av de schablonmässiga karaktärerna. Replikerna sitter inte alltid helt ännu under premiären, och låter ibland inlärda och lite stolpiga. Den röstmässiga och fysiska framtoningen är också vriden ett steg högre än vad som vore nödvändigt, men det här är något som av någon orsak verkar höra till genren överlag.

Klass och moral

Som skildring av lägre arbetarklass med konstant brist på pengar och möjligheter är pjäsen som bäst. Det är fullt förståeligt att kvinnorna griper efter chansen att för en gångs skull få lite extra. Funderingarna kring huruvida det är rätt eller fel att så att säga stjäla från staten eller av en död man som inte behöver pengarna längre, kan väcka intressanta diskussioner på hemvägen från teatern. Likaså kvinnornas insikt att de inte kände Martin nästan alls fastän de gick hos honom regelbundet en lång tid, är relevant och har en definitiv realistisk koppling till hur vården kan se ut.

Scenografin och dräkterna av Ada och Anttoni Halonen är också realistiska. Huset Martin bor i är gammalt och tiden verkar ha stannat: han har en ytterst antik (fungerande) trådtelefon, vilket känns ologiskt och icke-trovärdigt speciellt med tanke på att han inte kunde tala. Några andra detaljer tär också på trovärdigheten: en villa har väl knappast porttelefon, och hur är det möjligt att badrumsdörren plötsligt är olåst? Nåväl, det må gå och är oväsentligt i sammanhanget.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning