Lättsam eller olycksbådande – Oppenheims fantasifullhet varade livet ut

EMMA:s retrospektiva utställning över surrealisten Meret Oppenheim borde tilltala besökare av alla slag. Helen Korpak gläds över att museet vågat leka, även om huvudkonstnären ibland försvinner i den stora mängden relaterad konst.

Meret Oppenheim: Psykets speglar.

EMMA, utställningscentret Weegee, Flitarvägen 5, Hagalund.

Till den 12.8.

Esbo Moderna Konstmuseum har sedan starten för 12 år sedan lyckats med konststycket att locka besökare till Hagalund. Under årens lopp har många intressanta utställningar visats, med en fin balans mellan finländsk och internationell konst. När västmetron nu äntligen öppnats och museet känns närmare Helsingfors än någonsin firas det med ett retrospektiv över schweiziska Meret Oppenheim (1913-1985), som bland annat var surrealist, fotograf, skulptör och målare. Psykets speglar är en utställning som är både lättillgänglig och utmanande, lättsam och olycksbådande.

Ett drygt 17 minuter långt utdrag ur en dokumentärfilm om Oppenheim inleder utställningen på ett informativt sätt. Imago Meret Oppenheim från 1988 bygger på Oppenheims egna brev, dikter och dagböcker, och trots att berättarrösten tillhör en skådespelare är narrativet i jag-form. Det är ett briljant val att introducera en utställning om en kvinnlig pionjär genom att låta henne själv komma till tals: här får man genast svart på vitt att Oppenheim upplevde att de manliga surrealisterna utan fördomar accepterande henne och andra kvinnor som konstnärer. Relevant information, inte minst på grund av att det senare i utställning visas stora mängder fotografier av Oppenheim, bland annat Man Rays smått objektifierande sensuella ungdomsporträtt. Skönt att bli konfronterad med dem först efter att ha fått höra Oppenheims egna ord om sin positiva upplevelse av att ha stått modell för Ray. Utan den bakgrunden hade det känts lite snaskigt även om fotografiernas närvaro konsthistoriskt sett är motiverat.

Fotografierna på Oppenheim, inkluderande hennes egna charmiga självporträtt, uppfyller ett helt rum i utställningen vars uppbyggnad är noga planerad. Oppenheims mångsidighet och hennes intresse för drömmar har gett upphov till en utställningsarkitektur som består av asymmetriska rum med olika namn: Budoaren, Kuriosakabinettet, Spegelsalen, Drömrummet. Det är kikhål i väggarna, violett fjädermönstrad tapet, mångsidig belysning. För några år sedan presenterade Moderna Museet i Stockholm ett retrospektiv över Louise Bourgeois med en otroligt lyckad utställningsarkitektur i vilken rummen var formade som glasskärvor. På EMMA är symboliken inte lika uppenbar, utan mer förfinad. Som betraktare gläds man över att museet vågat leka lite och att helheten till fullo inspirerats av konsten som ställs ut.

Ingen kaffekopp i päls

Vad gäller konsten – som ju egentligen är det centrala – är det en blandad kompott. Här gäller samma "falska" marknadsföring som var fallet med Ateneums Modigliani-retrospektiv förra vintern: när allt kommer omkring är det inte så överväldigande många verk av huvudkonstnären, utan i stället en hel del relaterad konst. Det inledande rummet, Kuriosakabinettet, domineras i själva verket av konst av diverse mer eller mindre kända manliga surrealister. Det är inte dåligt, men Oppenheim försvinner i mängden. Mera utrymme kunde gott ha lämnats så att de surrealistiska föremålen, oberoende av upphovsman, hade fått andas lite friare.

Den som förväntar sig att se de klassiska Oppenheim-verken, som den berömda kaffekoppen i päls eller klackskorna som imiterar en stoppad kalkon, kommer bli besviken. Sådan är dock realiteten bakom kulisserna: smakar det så kostar det. Det är knappast ett val att pälskoppen Object (1936) lyser med sin frånvaro, utan det har antagligen gått att få det åtråvärda verket till denna avkrok. Konstvärlden drivs av samma obarmhärtiga vinstintressen som resten av verkligheten, och stora utställningar är business.

Lekfullhet och psykoanalys

Object var på 30-talet den 23-åriga Oppenheims stora genombrott, och blev det första verk som amerikanska MoMA införskaffade till sina samlingar. Det är ingen hemlighet att framgången förorsakade en svacka som varade i nästan 20 år – först 1954 sägs Oppenheims depressiva tillstånd ha nått sitt slut. Det är ett sorgligt och fascinerande faktum som gärna skulle få ges mera plats, inte bara på EMMA utan i historieskrivningen kring Oppenheim i allmänhet.

Ett intressant faktum är att Oppenheim före och efter den konstnärliga krisen inte ter sig som två skiljda konstnärer. Verk från 1930-talet kan placeras intill verk från 1960-talet utan minsta problem, en röd tråd sträcker sig igenom alla verken. Lekfullhet i kombination med temat psykoanalys präglar Oppenheims konstnärskap, och hennes fantasifullhet hålls intakt livet ut. Många av verken kan vara antingen roliga eller allvarliga och till och med illavarslande, beroende på betraktarens analys.

Att de utställda verken indelats enligt tematik eller utförande gör det möjligt för besökare att lätt skapa en helhetsuppfattning av Oppenheim. Även barn kan njuta av utställningen där ett ölstop har en ekorrsvans som öra och ett förkläde har tredimensionella tallrikar på sig. Det är en underbar sak eftersom inte bara vuxnas konstupplevelser är värdefulla eller vars tolkningar är legitima. Psykets Speglar är en gedigen utställning med många dimensioner, för alla sorters besökare.

Helen Korpak Konstkritiker

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18