Låt regeringen Sipilä falla

Bild: Wilfred Hildonen

Vi är fortfarande en liten ekonomi, med den näst intill bästa sjukvården i världen. Varför skall vi då skrota vårt fungerande system?

Sedan Sipiläs regering tillträdde har det visat sig att dagspolitik i Finland i praktiken gäller landskapsreformen. Det är det enda som intresserar Centerpartiet på allvar. Men en landskapsreform räddar inte den finländska ekonomin. Tvärtom är den rena rama katastrofen, ekonomiskt sett. Det finns för många problem med reformen för att det skall vara ändamålsenligt att genomföra den. Centerpartiets intressen går tydligen före landets intressen i frågan.

Regeringen har hört experterna. Men inte lyssnat på dem. Tvärtom har man avbrutit en del höranden med motivering att tiden tar slut. Det visar Centerns och Samlingspartiets arrogans och nonchalans. Varför lyssnar man inte på experterna som varnar för konsekvenserna? Det är förvånande och samtidigt dumt.

Det senaste tillskottet i regeringens klaverklamp är att man tvingar centerpartisten Pekka Puska, som är en framstående läkare, att vara personligen närvarande för att rösta som Samlingspartiets ordförande dikterar om Vasa sjukhus. Mot sin egen övertygelse, ifråga om behövlig sjukvård. Hur kan detta tolereras i en rättsstat? En fråga för justitiekanslern, eftersom det har uttalats av en minister.

Regeringen är den som borde ha fallit omedelbart när sannfinländarnas parti splittrades. Vi vet i dag att det blåa partiets stöd är under 0,8 procent, enligt de senaste opinionsmätningarna. De blå har därmed ingen rätt att representera väljarna med samma mandat som före splittringen. Inte när det gäller regeringsarbete. Eller när det gäller regionförvaltningsreformen och hälsovårdsreformen. Kanske de största reformerna i Finlands historia. Som dessutom förfelar sina mål när det gäller nivån på vården samt ekonomin. Men inte när det gäller Centerpartiets intressen.

Reformen garanterar Centerpartiet en politisk majoritet i ett flertal landskapsstyrelser. Det är vitsen med reformen. Därför är partiet färdigt att driva igenom reformen med vilka medel som helst. Och Samlingspartiet vill ha valfrihet i vården till vilket pris som helst. Medan De blå inte vill falla ut ur regeringen.

Regeringen hade inte det parlamentariska stöd en regering skall ha. Därför borde Sipilä för länge sedan ha lämnat in regeringens avskedsansökan. Statsministerns åsidosättande av parlamentariska normer är rätt fräckt.

Samlingspartiets vårdfrihet kommer att stå Finland dyrt. Det säger sig självt att vård inte kan erbjudas på samma premisser i hela landet, fast man påstår det. Vårdreformen kan tvärtom med stor sannolikhet resultera i ett mindre kaos, där det finns ett flertal konkurrerande företag som tävlar om patienterna. Det blir dyrt.

Vi är fortfarande en liten ekonomi, med den näst intill bästa sjukvården i världen. Varför skall vi då skrota vårt fungerande system? Att fortsätta som tidigare blir billigare än den nya reformen, också i längden. Så vad borde vi då välja? Det säger sig självt. Planeringen av vårdreformen och landskapsreformen skall avbrytas. Hur gör vi det? Jo, låter regeringen falla. Det är en mycket mindre skada än att låta regeringen fortsätta.

Vilka lagar har varit väl beredda och klara att godkännas när de har tagits till riksdagsbehandling under Sipiläs regering? Regeringen gör upp omöjliga tidtabeller och sedan skall allt genomföras som halvfärdigt. Beredningen hinner inte med. Det betyder nu också att inga tidtabeller håller i lagberedningsarbete. För landskapsreformen och vårdreformen skall med våld drivas igenom. Och de är långtifrån färdiga.

Kanske facket bidrar till att regeringen fälls. För nu har man från regeringshåll överskridit det som facket kan acceptera ifråga om arbetstagarnas rättsskydd. Senast när det gäller uppsägningsskyddet. Det återstår att se om det blir droppen som får bägaren att rinna över. Det räcker inte längre med att regeringen kommer med små eftergifter för att få sitta kvar. För i regeringen har man för länge sedan slutat lyssna på förnuftsskäl.

Lars-Eric Henricson vicehäradshövding, Raseborg