Låt oss tacka Donald Trump

Trump är ingen ideolog, men han har intuition: Känslomässig mobilisering ger större sprängkraft än den som baserar sig på förnuft.

Tre veckor har nu förflutit av president Trumps mandatperiod. Så mycket frustration, ilska och förundran har luftats över hans ämbetsutövning att det kanske finns skäl att vända på steken. Vilka lärdomar kan omvärlden dra av detta fenomen? Jag menar att vi borde vara tacksamma för den varning han står för. Lyssnar och förstår vi den inte, kan den liberala demokratin få betala dyrt.

Trump är nämligen ingen vanlig konservativ politiker, han är en revolutionär som förklarat krig såväl mot demokratiska spelregler som mot den vedertagna globala ordningen. Varför fick han stöd för sin revolution? Felet är vårt, det vill säga alla vi som medverkat till den alternativlöshet som predikats de senaste 25 åren.

Nyliberalismen har blivit en dogm som accepterats och heligförklarats av alla "rättänkande" beslutsfattare inom politik och näringsliv. De som krävt att globaliseringens negativa följder bör åtgärdas har stämplats som romantiker (vilket många också är). Betecknande är att etablerade partier som till exempel socialdemokraterna på sin höjd vill moderera skadorna. Miljöpartierna säger sig vara kritiska, men jobbar lojalt inom systemet. För att inte tala om oss liberaler, som i praktiken svalt Margaret Thatchers; Det finns inga alternativ.

Är jag därmed själv revolutionär? Nej, men självkritisk. Liberal demokrati bygger på rationalitet och individualism, tron på att samhället skall styras genom konsensus. Därmed får den svårt att handskas med fenomen vilka vädjar till nationalism, fördomar eller religion, till känslor och passioner. Vi underskattar människors behov av kollektiva och känslomässiga gemenskaper, berättelser som håller oss samman när allting förändras.

Trump utmanar nyliberalismens och globaliseringens hegemoni och påstår att han kan bryta den. Vi förnuftiga och rättänkande säger att det inte är möjligt och förväntar oss att han misslyckas. Men farsoten håller på att spridas, precis som fascismen infiltrerade på sin tid.

Hur kan den liberala demokratin sköta sitt självförsvar? Ett sätt är att återinföra politiken i den politiska debatten, att medge att det kan finnas alternativ. Det behöver inte innebära nya motsättningar i samhället, men det kräver en större lyhördhet. Den socialistiska vänstern inklusive De gröna har länge försökt inkorporera enfrågerörelserna i sin berättelse, med begränsad framgång. Däremot har demagoger av typ Trump, Marine Le Pen och Timo Soini lyckats mobilisera med en alternativ berättelse.

Om högern, mitten och den moderata vänstern framstår som en icke-ideologisk kompott, elimineras alternativen, valdeltagandet sjunker och porten öppnas för nya Trump-fenomen. Trump är ingen ideolog, men han har intuition: Känslomässig mobilisering ger större sprängkraft än den som baserar sig på förnuft.

Jag tror att det amerikanska samhället klarar av provet. Om inte vi andra ser om vårt hundraåriga liberala och demokratiska bygge, råkar vi ut för liknande prövningar. Vi bör ta den varning Trump erbjuder på allvar.

Pär Stenbäck minister

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning