Låt oss röra oss en stund tillsammans – i tanken

Ylva Perera, litteraturvetare som har forskat i den finlandssvenska antifascimen, uppmanar oss att värna om vårt egna tänkande. Bild: Privat

Vad skulle du marschera för i dag? Höjda löner och mer resurser till vårdbranschen? Medborgarlön? Mer skolstöd och fler skyddshemsplatser? Ylva Perera, som är doktorand och litteraturforskare, hittar många saker som vi kunde skrika tillsammans om.

Bästa befolkning!

Jag skulle vilja gå längs gatorna med er i dag. Med rött läppstift under röda fanor.

Det kanske inte passar alla era planer. Det kanske krockar med skumpan i trädgården, eller med arbetsskiftet som ni inte slipper ens på arbetarnas dag, eftersom andras ledigheter prioriteras. Ändå lever ingen av oss opåverkad av de rättigheter som arbetarrörelsen genom historien kämpat för att vi ska få tillgodo.

Så kom, nu när vi ändå inte får röra oss i stora grupper fysiskt, låt oss röra oss en stund tillsammans här i tanken, fast vi kanske inte håller med varann om allt. Vi kan blanda oss med våren och med världen, och fundera på hur vi vill fortsätta att forma och att formas av den.

Vad skulle du marschera för i dag? Höjda löner och mer resurser till vårdbranschen? Medborgarlön? En bättre omfördelningspolitik så inte somalier blir överrepresenterade i smittstatistiken på grund av trångboddhet och utsatta arbeten? Ett företagsstöd som inte förbiser restaurang- och servicebranschen? Mer skolstöd och fler skyddshemsplatser?

Det här, och mycket mer skulle jag vilja skrika om tillsammans med er. Men utan att vårt förstamajtåg blir ett samvets-alibi, där vi ropar ut vad som är rätt och fel och sen bara lever på som vanligt. I stil med internets åsiktscentrifuger. Lite som när folk applåderar åt vårdpersonalen från balkongen och sedan suckar irriterat när samma personal hotar med strejk.

Däremot skulle jag gärna se oss samlas, för jag tror inte att vi tänker bäst på egen hand. Även om vi skulle behöva mer självständigt tänkande än vad vi uppmuntras till i dag. Det blev slående tydligt så fort undantagstillståndet körde i gång, hur vi genast skulle översköljas av distraktioner. "Sträckkolla på de här serierna", hojtade Yle. "Titta på mig medan jag uppträder i min lägenhet", ropade tusen skådespelare och musiker. "Fyll i de här sjuttio listorna över platser där du bott och jobb som du haft och ägna dagen åt att skapa innehåll åt oss", tjöt Facebook.

Det framstår som om det värsta som skulle kunna hända, förutom det som redan hänt, är att folk får långtråkigt. Att vi hellre ska underhållas än utelämnas åt vårt eget tänkande. Och det är faktiskt något som jag skulle vilja bjuda in oss alla till att demonstrera mot. För vi behöver inte göra vår föreställningsvärld mindre bara för att vi inte ska lämna våra hem i onödan.

Eller snarare så här: Vi behöver inte vara så rädda för stillhet att vi tvångsmässigt måste fylla tiden med vare sig underhållning, internetdebatterande eller andras analyser. Det finns viktiga former av aktivitet, som att hålla kontakt med vänner, grannar och släktingar, stödja och engagera sig i organisationer, men det är egentligen inte något unikt för det här tillståndet, utan del av det som gör livet meningsfullt, rent generellt. Men det finns också ett värde i att värna om sitt tänkande. Ta in och smälta det vi upplever och läser både på egen hand och i dialog med andra, och låta det påverka hur vi agerar.

Det låter kanske paradoxalt, jag inledde med att bjuda in till förstamajtåg under fanorna, vilket är något av en urbild för kollektivets organisering, och nu pratar jag om vikten av att tänka själv. Men just så komplicerat är det: vi behöver varandra, både för vår dagliga överlevnad och för att kunna sträva efter ett samhälle som – i arbetarrörelsens tecken – faktiskt skulle utgå från de utsattas väl. Och samtidigt behöver vi motarbeta det masstänkande som vi i alltför hög utsträckning fostras till just nu, där det max kan finns två sidor av alla frågor, och där en sida nödvändigtvis måste vara rätt.

Det är svårare att leva än så. Det är viktigare att leva än så. Alltså vill jag fortsätta tåga ihop, vi har trots allt bara varandra.

Glad första maj!

Ylva Perera Litteraturvetare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning