Låt ingen prata utan manus

Manuslösa bottennapp och berättare som verkligen griper tag i lyssnaren. Sommarpratsäsongen är slut och Malin Slotte summerar den efter att ha hört alla årets prat i Yle Vega.

Vega sommarpratare kan höras på Yle Arenan med musik i trettio dagar efter sändning, i musikfri podcastversion tillsvidare.

"Det skall, enligt hävd och tradition, handla om ens minnen och hågkomster, gärna av den där lagom nostalgiska, lätt vardagshumoristiska och lite grann gråtmilda typen".

Så karaktäriserade Alf Rehn det typiska sommarpratet i sitt sommarprat i Yle Vega i somras, ett prat där han belevat kåserade kring minnets bedräglighet.

Av någon anledning får karaktäristiken det att krypa i skinnet på en, för det låter ju så förbenat tråkigt och präktigt att man knappt står ut. Man frågar sig hur Alf Rehn fått en sådan uppfattning om denna genre. Men när man ser det i skrift måste man ändå delvis ge honom rätt. Till sommarpratens ingredienser hör ofta minnen, hågkomster och glimtar ur personens livshistoria, och det är ju helt okej. Det är lite det man förväntar sig, att få veta mer om personen som pratar, och gärna också något om den bransch och det yrke den representerar. Regelrätta anekdoter är det däremot glest om i de finlandssvenska praten, där gestaltning är ett grepp som kunde användas mera.

Men låt oss skärskåda de adjektiv som Rehn använder för att beskriva sommarpraten. "Nostalgiskt" får en att skruva på sig, kanske på grund av ordets tillrättalagda biton. Förvisso pratar många gärna med ett nostalgiskt skimmer om sin barndoms somrar, ett ämne som kräver sin mästare för att bli intressant för lyssnaren.

Vardagshumor är däremot välkommet, men svårt. Humor är heller inte så vanligt i de finlandssvenska sommarpraten.

Inte heller – gudskelov – kan sommarpraten beskyllas för att vara gråtmilda. I den mån svåra ämnen tas upp är det med behärskad saklighet.

Något som däremot karaktäriserar sommarpraten, och liksom tidigare år är värt en eloge, är mångfalden. Det finns en föredömlig variation i pratarnas bakgrund, bransch och yrken som gör att det finns något för alla. Olika tonfall, temperament och graden av personlighet gör också praten olika.

Från och med i år har Yle outsourcat produktionen till produktionsbolaget Parad, som även gör program som Efter nio. Vissa producentmissar i årets programskörd kan säkert skyllas på att producenterna ännu inte riktigt hunnit bli varma i kläderna. Maria Sid tilläts gå in i studion utan manus, vilket märktes. Hon fick uppmärksamhet för att hon kort tog upp den misshandel hon utsattes för i sitt första äktenskap, ett ämne som förstås hela sommarpratet borde ha handlat om. Det som kunde ha blivit mycket starkt blev nu i stället en besvikelse. Maria Sid har garanterat kapacitet till bättre, och där måste producenterna sätta ner foten i fortsättningen och kräva manus av alla, både för lyssnarens och pratarens skull.

Ett prat som också hade krävt en fastare producenthand var expolisen Mikael Runebergs, ett prat som många trots dess brister ändå tyckt mycket om. Det som saknades var sammanhang och bakgrund till Jari Aarnio-härvan, nu blev det i stället förbryllande lösryckt.

Men i det stora hela har Vega än en gång bjudit på en mestadels hörvärd och föredömligt varierad pratsommar. Favoriter som jag själv fäste mig särskilt vid var den tidigare bankmannen Alexis Stenfors, vars prat andades ödmjukhet och livsinsikt efter allt han gått igenom. Expastorn Patrick Tiainen bjöd på en dramatisk livshistoria, därtill ytterst välberättad, och skådespelaren Pekka Strang talade berörande ur hjärtat om att förlora ett barn. Poeten Sinéad Obreys prat om kroppsmodifiering och kroppen som konstverk var skört och starkt på samma gång, och gav en något att fundera på efteråt.

Malin Slotte TV-redaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00