Låt de erfarna, yngre kvinnorna förhandla

Bild: Wilfred Hildonen

Kvinnorna i riksdagen är nu inte bara historiskt sett rekordmånga, där ingår alltså nu även osedvanligt många kompetenta, erfarna yngre kvinnor med mycket starka mandat.

Riksdagsvalet utmynnade i flera exceptionella resultat. Ett positivt var valdeltagandet, högre än någonsin sedan 1991. Historiskt var även att inget parti nådde över 20, inte ens 18 procent och att de tre största partierna ligger inom en (!) procentenhet. Detta gav SDP 40, Sannfinländarna 39 och Samlingspartiet 38 mandat. En skräll var att Centern gjorde sitt sämsta val på över 100 år, en annan att Sannfinländarna var snubblande när att bli det största partiet. Dessa fenomen och problem delar Finland för övrigt i dag med flera andra europeiska länder.

Besvärliga regeringsförhandlingar? Javisst, men nu handlar det inte enbart, eller på sikt ens främst, om att få ihop en regering; det brukar partierna nog fixa på ett eller annat sätt.

Nej, det exceptionella läget väcker frågan om det inte vore påkallat att våra folkvalda med ett öppet sinne dryftade de problem som präglar vår politiska kultur; både rent allmänt och speciellt på den högsta beslutsnivån. Borde man inte våga söka nya, kreativa vägar framåt? Inte bara EU-ordförandeskapet utan framför allt de utmaningar vars lösningar kräver fler valperioder och en större enighet, nämligen klimatet, hälso- och socialvården samt sysselsättningsgraden kräver nya sätt att arbeta.

Vad vi framför allt behöver är ett klart bättre samarbetsklimat såväl mellan regering och opposition som inom regeringen. Men en förändring i denna riktning skapas inte med fromma deklarationer, den tarvar mod att söka och pröva nya lösningar. Nedanstående tankar må framstå som oortodoxa, lite vilda idéer och behöver inte vara de rätta eller de enda vägarna framåt men de må fungera som exempel på i vilka banor våra folkvalda kunde resonera för att skapa ett bättre samarbetsklimat för lösning av nämnda utmaningar.

Traditionen säger att det största partiet i regeringen intar statsministerposten, i detta fall SDP och Antti Rinne. Om Rinne försöker skapa en regering med Samlingspartiet, De gröna och SFP (108 mandat) behöver denna regering kunna samarbeta smidigt internt, men även med oppositionen där valets knappa tvåa, Sannfinländarna, ett sargat Centern, Kristdemokraterna och Vänsterförbundet skulle husera. Tänk om man då skulle göra Pekka Haavisto, den internationella konfliktlösaren till statsminister? En både inom regeringen, och i relation till oppositionen, "neutralare" person än Antti Rinne kunde kanske göra sitt till för att förbättra det nödvändiga samarbetet, i såväl beredning som beslutsfattande, även med oppositionen. Oortodoxt? Javisst, men den oortodoxa situationen och de långsiktiga utmaningarna kanske tarvar sådana lösningar.

Valet lyfte även i flera partier fram en rad, i regel yngre, mycket kompetenta kvinnor som var och en samlade "partiledarmässiga" mängder (9 000–24 000) röster. Tänk om de som tillhör de potentiella regeringspartierna, Sanna Marin (SDP), Elina Lepomäki (Saml), Maria Ohisalo (De gröna), Anna-Maja Henriksson (SFP) skulle ges en mycket framträdande position i regeringsförhandlingarna, måhända speciellt rörande vårdreformsproblematiken? Och att de även skulle föra förhandlingar med sina motsvarande kvinnliga kolleger, Li Andersson (VF), Annika Saarikko (C), Sari Essayah (KD) och Laura Huhtasaari (Sannf) i de partier som måhända blir i opposition. Samma logik är möjlig även med andra regeringsalternativ.

Kvinnorna i riksdagen är nu inte bara historiskt sett rekordmånga, där ingår alltså nu även osedvanligt många kompetenta, erfarna yngre kvinnor med mycket starka mandat. Jag menar att detta klart borde komma till synes i det fortsatta arbetet inte bara med regeringsbildning utan även i relationerna mellan regering och opposition.

Det finns självfallet inga garantier för att detta skulle skapa en bra vårdreform, klimatlösningar eller ett mer allmänt bra samarbetsklimat. Men själv tror jag att man genom att ge kvinnorna och de yngre riksdagsledamöterna en tyngre roll i regerings- och riksdagsarbetet kunde ta steg i denna riktning. Ungdomsrepresentanternas stora valdebatt i Yle visade för övrigt på en så konstruktiv samtalston – vid sidan av åsiktsskillnader sökte man de gemensamma perspektiven – att herrarna och damerna i partiledardebatten hade haft mycket att ta efter.

En viktig poäng med det ovan skissade, eller med andra nya kreativa sätt för våra folkvalda att arbeta, är att man skulle sända medborgarna den av dessa så hett efterlängtade signalen att våra valda politiker är ytterst måna om att söka samarbete, gemensamma och långsiktiga lösningar på de stora utmaningar – vården, klimatfrågan, sysselsättningsfrågan – som ligger framför oss.

Göran Djupsund professor emeritus, Mariehamn

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning