Lärdomar från det förflutna

Att engageras i Vad om?-typen av kontrafaktualistiska historiska funderingar kan i bästa fall bidra till att förstärka våra möjligheter att förstå och värdera våra alternativ och utmaningar också nu och i framtiden.

Om två veckor infaller 50-årsminnesdagen för Sovjetunionens och Warszawa-paktländernas ockupering av Tjeckoslovakien som gjorde slut på min 60-talsgenerations dröm om socialismen med mänskligt ansikte.

Jag skrev omedelbart efter händelsen en färgstark kommentar i tidningen Teinilehti. Den kulminerade med utropet: "Frihet är en smittsam sjukdom … Alla imperialister och reaktionärer är papperstigrar, och ledarna i Sovjetunionen utgör inget undantag till denna regel … Världsungdomens revolutionära storm kommer att sopa dem från makten till historiens soptunna."

Denna spådom blev faktiskt av, om dock senare än vad den otåliga radikalungdomen hade önskat, så jag kunde åter publicera artikeln i sin ursprungliga form i tidskriften Ydin år 1989.

På ockupationens 30-årsdag 1998 hade jag på ett minnesmöte i Helsingfors kommit till slutsatsen att det knappast skulle ha funnits någon hållbar tredje väg för socialismen med mänskligt ansikte mellan den dåtida reellt existerande socialismen – som stalinisterna ville kalla den – och liberal demokrati. Men realsocialismen kunde ha avvecklats med mindre sociala kostnader i stället för att anlita den thatcheristiska modellen, som omfattades inte enbart av Tjeckiska republiken utan av de flesta av de postkommunistiska länderna i Öst- och Mellaneuropa.

Att engageras i Vad om?-typen av kontrafaktualistiska historiska funderingar kan i bästa fall bidra till att förstärka våra möjligheter att förstå och värdera våra alternativ och utmaningar också nu och i framtiden.

Vad hade hänt om våren i Prag kunnat fortsätta, är en sådan fråga. Likaså frågan om vad det skulle ha blivit av och med vilka följder Allendes Chile kunnat fortsätta med sitt försök att bygga socialism på demokratisk grund. Ett svar gavs av Taisto Sinisalo vars reaktion på kuppnyheten i september 1973 i riksdagens kafé var: "Och där ser ni hur det går med er fredliga väg till socialism!". Då reagerade Ele Alenius med kommentaren: "Taisto, du låter som om detta var en glädjande nyhet", vilket för tillfället tystade Sinisalo.

En tredje fråga är vad som skulle ha hänt om västländerna 1989 hade reagerat på Sovjetunionens sammanbrott med ett mera bemötande och mindre triumfalistisk sätt och faktiskt hade velat inkorporera Ryssland på ett balanserat sätt som en jämlik partner i de västliga institutionerna?

Skulle vi då ha kunnat undvika de händelser och den konfrontation som nu gäller med Ryssland?

Jag gör inga anspråk på att kunna svara på dessa frågor. Men jag vill ställa ännu en Vad om?-fråga, som vi kanske får ställa om tjugo år. Vad skulle ha hänt om Europa hade kunnat förenas i ett effektivt och helhjärtat försvar av den multilaterala regelbaserade världsordningen, i stället för att oenigt driva vidare utan att kunna svara på den utmaning som nationalismen och populismen utgör och som de två mäktigaste stormakterna har omfattat.

Jag ställer denna fråga i förhoppning om att den bidrar till att vi aldrig behöver svara på den i framtiden.

Erkki Tuomioja riksdagsledamot (SDP), medlem i utrikesutskottet och tidigare utrikesminister

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33