Lärarnas arbetsbörda växer – Sophia blev utmattad och bytte bana

Bild: Kristoffer Åberg

Lärarna knäar under en växande börda av möten, utvecklingsarbete och krav på dokumentation, visar Finlands svenska lärarförbunds färska enkät. Efter flera år med utmattningssymptom hoppade ämnesläraren Sophia av och bytte bana.

Teammöten, samplaneringsmöten, lärarskuggning, fortbildning, läroplansarbete, elektronisk kommunikation med elever och föräldrar... det var ingen ände på mängden arbete som krävdes av lärarna i Sophias skola, utöver själva undervisningen.

– Det är jättemycket möten, och det känns som att det hela tiden är en massa dokument som ska skrivas som ingen ändå läser. Det är väldigt frustrerande. Man vill ju vara där med de unga, de flesta lärare tycker om att undervisa. Men nu går en enorm del av arbetet åt till annat. Det är orättvist både mot eleverna och lärarna, säger Sophia.

Det var under sommaren då ledigheten började lida mot sitt slut och terminsstart hägrade som Sophias ångest eskalerade: inte ett läsår till. Då hade det redan under flera år varit mer regel än undantag att Sophia knäppte på datorn och fortsatte med dagens jobb efter att barnen lagt sig på kvällarna.

– Jag tittade på höstens schema och tänkte att det går inte, så jag sade upp mig. Då hade jag haft utmattningssymptom redan i flera år, och jag vet att det gäller många andra lärare också, säger Sophia.

Nya läroplanen kräver mycket

Över 80 procent av dem som svarat på Finlands svenska lärarförbunds, FSL:s, enkät upplever liksom Sophia att deras arbetsmängd har ökat under de senaste åren. Över hälften anser att den ökat mycket. Mest handlar det om dokumentation, möten, läroplansarbete och elevvård. Innan den nya läroplanen trädde i kraft i fjol skulle det skrivas lokala läroplaner i kommuner och skolor och undervisningen till en del läggas om.

– Det var mycket arbete. Men då det var klart blev det etter värre, det var kurser och fortbildning som drog ut till kvällen. Alla eftermiddagar då man kunde ha planerat undervisning gick åt till annat. Mycket av fortbildningen handlade om bedömning, som ska ske kontinuerligt enligt den nya läroplanen. Det är säkert bra, men när ska man hinna göra allt? undrar Sophia.

Också digitaliseringen har slukat mycket tid.

– Då alla studentexamensprov blir digitala har man varit tvungen att digitalisera hela undervisningen och sätta sig in i olika program, och dessutom vara it-stöd för eleverna, konstaterar Sophia.

Då hon sa upp sig jobbade hon på gymnasiet, men hon har tidigare också jobbat på högstadiet. Där var det problem med alltför stora undervisningsgrupper, man hann inte hjälpa alla.

– Jag hoppas ju att alla barn ska kunna få den undervisning som de har rätt till. Det fanns elever på högstadiet jag önskar att jag hade kunnat stödja mer, ta reda på hur de hade det, men då man själv är på bristningsgränsen drar man sig för att ta itu med problematik som kan visa sig vara komplicerad och krävande. Man orkar inte.

"Ständigt under ribban"

Miia, som arbetar som lärare vid ett högstadium i huvudstadsregionen, berättar om en känsla av att ständigt gå under ribban.

– Samtidigt som grupperna växer och assistenterna minskar ökar kraven. Man borde beakta alla nya mål i läroplanen, utveckla sitt kunnande på olika områden, uppmärksamma elevernas olika sätt att lära sig, sitta på möten... Här finns en konflikt. Om kraven ökar borde också resurserna öka och inte tvärt om, nu sker utvecklingen på bekostnad av lärarnas ork.

För att orka prioriterar Miia.

– Om man försöker uppnå alla mål orkar man inte, man är tvungen att välja vad man satsar på. Vad är viktigast? För mig är det eleverna, jag är där för att undervisa dem och försöker satsa på att vara närvarande. Om man försöker göra precis allt samvetsgrant mäktar man inte, då lider allt. Det är många lärare som är trötta och stressade och känner ständig press och brådska.

Kristoffer som jobbar som bland annat matematik- och fysiklärare bekräftar känslan av brådska. Allt som är extra måste man lämna bort – i skolan ligger till exempel travar med gammal it-utrustning som borde gås igenom.

– Om man undervisar helt enligt den nya läroplanen ska man snarare handleda än undervisa. Men det går inte, eleverna är ännu inte vana vid en sådan grad av självständighet i arbetet. Att hinna handleda alla individuellt och göra kontinuerliga bedömningar hinner man dessutom inte med om man har grupper på 40 personer. Någonting får man lämna bort i så fall.

Ibland blir veckorna långa.

– Men jag har lärt mig att då måste jag göra en kortare vecka nästa vecka, annars orkar man inte. Då kan det kanske hända att man inte sätter så mycket tid som man borde på att förbereda eller på att gå igenom arbeten. Men jag är inte på väg någonstans, då jag ser ungdomarnas framsteg känner jag att det här ändå är min grej. Då får jag energi att fortsätta.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning