Långt till närdemokrati

Vill vi ha fungerande skolor, ett bättre samhälle och en inkluderande demokrati behöver vi aktiva invånare som blir hörda och sedda, inte förbisedda, skriver HBL:s chefredaktör.

Förra veckoslutet firade landets största svenskspråkiga gymnasium ståtlig 40-årsfest. Mattlidens gymnasium i Esbo har fostrat tusentals och åter tusentals elever till någotsånär hyfsade medborgare och över 500 av dem njöt av god mat, lite snaps och idel bekanta fi-fi-finlandssvenska namn på scenen – alla med koppling till skolan förstås. Mark Levengood levererade oförglömliga anekdoter och gymnasiets första och legendariska rektor Hilding Klingenberg rev ned kvällens största applåder.

Det stora samtalsämnet bland festfolket, förutom minnen av skräckinjagande lärare och vilda klassresor, var ändå givet: Förslaget att flytta Mattliden till Otnäs under samma tak som Espoo International School och Olarin lukio.

Måndagen efter festen kunde alla upprörda andas ut då Esbo stadsstyrelse beslöt att man i stället fortsätter utveckla det svenska skolcentret i Mattby. Elden under den redan puttrande höstgrytan av missnöjda Esbobor kunde därmed släckas och kliven upp på barrikaderna avstyras.

Skolan är en viktig plats, inte minst som identitetsskapande och sammanhållande språkoas. Som en sådan fungerar också Mattliden, det enda svenskspråkiga gymnasiet i hela vida Esbo. Många svensk- eller tvåspråkiga familjer har valt att bo nära Mattliden för att barnen här kan gå från förskola till gymnasium.

Nära kommer ofta närmast då vi talar om skolgång. Minns ni rabaldret när Cygnaeus lågstadieskola i Helsingfors hotades av stängning i början av 2016? Flera tusen personer skrev under en namninsamling för att bevara anrika Cygnaeus, kändisar och företagare med barn i skolan försvarade den offentligt. Utbildningsverket backade och fick rita om skolnätet.

Det gemensamma för både Mattliden- och Cygnaeusexemplet är bristen på en tillräckligt stor och tidig insyn i planer som berör mångas vardag på ett fundamentalt sätt. Samtidigt som man allt oftare talar om närdemokrati och medbestämmande som viktiga redskap i framtidens kommun, så möts vi som invånare av en uppenbart bristfällig förvaltningskultur: beredningsprocesserna sköts av tjänstemän under hård tidspress, politikerna förhandlar om makten bakom stängda dörrar, verksamhetsramarna bestäms enbart på ekonomiska grunder och i stället för fokus på människan koncentrerar man sig på administrativa strukturer.

I stället borde invånarna ha mandat att på riktigt påverka och forma sin vardag, även i skolfrågor. Närdemokrati ska bygga på folks vilja att engagera sig, omfatta tanken om att planerandet och görandet är lika mycket demokrati som beslutsfattandet och sträva efter en direkt dialog mellan tjänstemän, politiker, invånare plus snabb informationsgång i olika kanaler.

En människa som får ett färdigt beslut i famnen känner sig inte som en delaktig invånare utan som en maktlös statist.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning