Långa Parsifal blev kortare, billigare, snällare

Hyllades. Framförandet av Wagners Parsifal fick omedelbart stående ovationer i Åbo konserthus.Bild: Seilo Ristimäki

Mycket vanns när Åbo musikfestspel satsade på en konsertant version av Wagners sista opera. Något väsentligt gick också förlorat när scener ströks.

OPERA

Wagner: Parsifal

I rollerna Klaus Florian Vogt, Karita Mattila, Matti Salminen, Waltteri Torikka, Robert Bork, Juha Kotilainen. Åbo filharmoniska orkester, Chorus Cathedralis Aboensis, dirigent Ville Matvejeff. Åbo musikfestspel, konserthuset 10.8.

Det har gått tolv år sedan Åbo musikfestspel senast satsade på en opera av Wagner. Då gällde det den magnifikt påkostade produktionen av Flygande holländaren, som visades för 4 000 åskådare med de riktiga skeppen, fregatten Suomen Joutsen och barken Sigyn, som fond.

När musikfestspelen återvänder till Wagner 2017 gör man det med en betydligt sparsammare version av hans sista opera Parsifal. Man håller sig snällt innanför konserthusets väggar, inga pråmar seglar upp i ån för att förflytta skepp. Om Holländaren 2005 motiverades av tanken på att väcka till liv två historiska fartyg, vilka annars för en tynande tillvaro i Aura å, måste motiven bakom Parsifal 2017 ha varit helt andra: Ville Matvejeffs, 30, lust att ta sig an allt större verk, Karita Mattilas, 56, vilja att göra nya roller också i ett senare skede av karriären (Kundry), vissa personers långlivade intresse att lansera och befästa Waltteri Torikkas, 32, plats på operascenerna.

Konsertanta framföranden är alltid skuggor av fullskaliga sceniska produktioner, men inte sällan ett kostnadseffektivt sätt att uppföra musik som annars kan vara utom räckhåll för den som inte har tillgång till ett operahus. Parsifal är fullspäckad med religiös mystik och visuellt tacksamma element – svärdet, svanen, riddarna, nattvarden och Graalbägaren – som alla faller bort i ett konsertant framförande. Det som blir kvar har att göra med karaktärernas framtoning, som snarast accentueras.

Det som förvånar mest är att man valt att göra Parsifal i en "lätt komprimerad version". Med strykningar alltså, vilka är ytterst sällsynta i modern tid. Inledningsvis känns de inte så farliga. De sex största rollerna är trots allt besatta, ibland hoppar orkestern över några takter eller fortsätter spela fastän ingen sjunger, och det känns som om man kan leva utan väpnare eller Graalriddare.

Ingen porr

Betydligt mera problematisk känns strykningen av scenen med blomsterflickorna i andra akten. Det är först när scenen uteblir som man påminns om vilken viktig roll den fyller: det är när flickorna flockar sig runt den oskuldsfulla Parsifal för att förföra honom, för att locka in honom till det okända, för att få honom på fall, som man ser hur frestaren Klingsor verkar. Inte sällan har scenen framställts med explicita porrbilder, som kan leva kvar i minnet som starka inslag och verka som en motvikt till allt det högstämda reciterandet. Nu fick man inte ens höra blomsterflickornas lockrop.

Det är alltså inte helt lätt att gå in med rödpennan och gallra bort hela scener eller karaktärer ur ett verk som detta, inte ens av de heligaste av orsaker i dagens värld (ekonomiska). Inte hade det väl varit omöjligt att engagera sex studerande vid Konservatoriet för att sjunga partiet? Scenen med blomsterflickorna var den som Wagner skrev allra först och är väsentlig för helheten.

Lyskraftiga solister

De sex huvudrollsinnehavarna var alla lyskraftiga solister om än helt olika personer. Kundrys roll passade hur bra som helst för Karita Mattilas egendomliga blandning av kultiverad röst och vulgär person – detta var hennes debut som Kundry. Kanske var hon inte i toppform när hon klättrade upp i det allra högsta registret, men Kundrys hysteriska läten, alla skrik och rop, suckar och stönar, yttrade Mattila med all tänkbar inlevelse.

Klaus Florian Vogts ungdomligt lätta tenor passade utmärkt för den oskuldsfulle Parsifal och med sin klockrena intonation hörde hans prestation till kvällens bästa. Robert Bork hoppade på några dagars varsel in i den sedan tidigare bekanta rollen som Klingsor och var närmast förförisk, när han nästan med liedkonstnärens känslighet tolkade texten. Det kändes också lätt att gilla Waltteri Torikka som Amfortas i första akten, även om sången till fadern i tredje akten blev lite för sliskig.

Matti Salminen axlade Gurnemanz intressanta roll, som en blandning av berättare och aktör, medan Juha Kotilainen gav ett genomsympatiskt intryck som Amforas far, den första Graalkungen Titurel. Allt tolkade han med tillbörligt lugn. Kören sjöng som en hängiven amatörkör, med inte fullt så kraftig tonbildning, men desto större engagemang.

Vad jag saknade i detta framförande hade möjligtvis att göra med magi: nyanser och skiftningar i färg och karaktär, tempo och dynamik. Nu avverkades hela operan ganska rakt på sak, utan att man egentligen stannade upp och smakade på nyanser, trots att upprepade tillfällen gavs. Konserthusets akustik gjorde att alla sångare så gott som alltid hördes. Svårare var det för orkestern och Ville Matvejeff att speciellt i första akten ta fram känsligare pianissimonyanser. I de senare akterna var man redan varmare i kläderna.

Trots sina brister kan Åboparsifalen försvaras eftersom publiken trots allt fick njuta av musik som man nästan aldrig annars hör i staden. Det är givetvis lovvärt.

Parsifal ges på nytt i Åbo konserthus på lördag.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00