Lång kamp om Ernest Coles fotografier

I ett bankfack på SE Banken i Stockholm låg 60 000 negativ av den världsberömde fotografen Ernest Cole. De har i år överlåtits åt hans efterlevande. Nu kräver­ familjen att Hasselbladsstiftelsen också lämnar ­tillbaka de 504 Cole-fotografier som värderas till över en miljon euro.

Ett lätt duggregn faller över Drottninggatan i Stockholm. Leslie Matlaisane, 56, drar den tunna ljusa kavajen närmare kroppen. Det är den tionde april i år och han har kommit till SE Bankens kontor vid Sergels Torg.

Hela sitt liv har han undrat vart hans morbror Ernests bilder och negativ tog vägen. Ska han äntligen få se bilder på sig själv som pojke i kåkstaden Mamelodi? Eller Ernests negativ från den världsberömda boken "House of Bondage". Och hur är det med bilderna Ernest tog i USA?

Tre stora boxar rullas in i konferensrummet och lyfts upp på skrivbordet, de har nästan samma gröna färg som Leslies kavaj.

– Finns det något sätt att öppna den här, säger Leslie och känner på plastplomberingen.

– Nej, skrattar advokat Ulf Bergquist som är boupptecknare. Men bankdamerna kommer med saxar och så klipper Leslie plomberingen med ett "Voila!".

Leslie och sonen Gontse öppnar försiktigt lådorna och ser den första negativpärmen.

– Oh my God, säger någon i rummet.

En annan säger: "There are the negatives, boys and girls!".

60 000 negativ från en världsberömd men ändå okänd fotograf. Bilder från den brutalaste av apartheid. Bilder som på 60-talet chockerade läsare av Sunday Times, Life, Stern, Time och kultboken "House of Bondage". Negativ som alla trodde var stulna eller försvunna. Här ligger resultatet av Ernest Coles arbete med att skildra de svartas hårda liv och segregation i 60- och 70-talets USA.

Äntligen kan Leslie ta hem sin morbrors arv till Sydafrika. Men inte hela arvet.

Hasselbladsstiftelsen vägrar släppa 504 fotografier som Ernest antingen själv framkallat eller varit med om att tillverka. De är försiktigt värderade till en bra bit över en miljon euro. Colefamiljens stiftelse får ta till advokater för att få tillbaka vad de anser vara deras.

Leslie Matlaisane och hans son Gontse får en sax av personalen för att öppna förvaringsboxarna på SE Banken i Stockholm. De hittar 60 000 negativ. Bild: MARK SANDERS

Lurade rasmyndigheterna

Theophilus Kole var skräddare, hans fru Martha tvätterska. De levde i den blandade kåkstaden Eersterust i Pretoria. 21 mars 1940 föddes fjärde barnet av sex, Ernest Levi Tsoloane Kole. När han var liten svalt familjen, och Ernest slutade växa när han var drygt en och femtio lång. Apartheidregimen jämnade senare Eerste­rust med marken eftersom svarta och färgade inte skulle leva ihop. För sin sexrumsvilla fick Koles 840 dollar. De flyttades till den nya svarta kåkstaden Mamelodi.

Som åttaåring såg Ernest sin första­ kamera och blev helt fascinerad. När han var 14 år tog han sina första bilder med en Voigtländer 120 mm som han lånade av en granne. Cole tog 10 pence för porträttbilder av mamelodiborna.

Järnvägsstationen i Doornfontein vid rusningstid. Bilden visar apartheid i praktiken. Bild: Ernest Cole © Ernest Cole Family Trust

Hälsokontrollerna innebar att de nakna männen paraderade mellan olika läkares mottagningsrum. Bild: Ernest Cole © Ernest Cole Family Trust

När apartheidregimen införde det hårt kritiserade bantusystemet i skolorna slutade Ernest studera.

Han lyckades lura rasmyndigheten och blev klassad som färgad, inte svart. Detta innebar att han inte behövde den beryktade "dompas", en brun id-bok alla svarta var tvungna att ha, och som begränsade rörligheten. Han förberedde sig med att göra det krulliga håret rakt, och på kuggfrågan om hur lång han var som barn visste han hur han skulle visa med handen. Färgade och vita visade med handflatan nedåt och svarta med handflatan uppåt. Kole klarade testet, blev officiellt färgad och ändrade efternamnet till Cole. Han blev en mycket friare och rörligare fotograf för olika tidningar och magasin.

Ernest lyckades ta sig dit ingen annan fotograf kunde komma. Han spionerade utan kamera på den nakna förnedringen av gruvarbetare som likt slavar ställdes upp mot en vägg för inspektion. Den bilden måste han bara ha, men inte med vidvinkel och höftskott, det måste vara med teleobjektiv. Han modifierade sin kamera och gömde den med en sandwich, en servett och ett äpple i en brun papperspåse med ett hål för objektivet. Han lyckades ta en bild som var perfekt och inte behövde beskäras.

Ernest såg till att bli arresterad och lyckades smuggla in en kamera i cellen, där han tog ännu fler klassiska bilder. Han var överallt. Först susade han runt med sin röda vespa, men när en flickvän krävde att tas ut på dejt i bil blev det en gul VW-bubbla.

Ernest Coles systerson Leslie Matlaisane parkerar sin BMW utan­för ett litet brunt och illa åtgånget hus på Kubone Drive i Mamelodi. Kåkstaden har förändrats en del sedan 60-talet, men inte huset Ernest levde i. Det har bara fått elektricitet. Leslie vandrar utmed huset till baksidan. Här byggde man till ett rum där Ernest hade sitt mörkrum.

– Ibland fick vi barn komma in, men jag var för liten att röra något. Det var magiskt att se bilderna komma fram i framkallningsskålen. Min storebror fick hjälpa till att hänga upp fotografierna på tork.

– När Ernest flydde i exil kom säkerhetspolisen och förstörde fotolabbet, säger Leslie innan vi lämnar baksidan av huset.

Farligt bokprojekt

Joseph Lelyveld, legendarisk chefredaktör för New York Times och Pulitzerpristagare, blev 1965 tidningens nya korrespondent i Johannesburg och minns första mötet med Ernest Cole. HBL når honom hemma i New York. Lelyveld har problem med hälsan och hänvisar till sitt förord i Ernests bok "House of Bondage".

"En dag kommer det upp en ung och nervös man med två Nikon-kameror hängande på axlarna. Han pratar oavbrutet, nästan viskade, om sitt självpåtagna projekt att skildra de svartas liv under apartheid. Att porträttera sanningen."

Det var när Lelyveld gav Cole Henri Cartier-Bressons bok "People of Moscow" som fotografen förstod hur hans egen bok skulle utformas.

De gjorde några reportage tillsammans och blev vänner.

Efter att ha hållit på i fem år med bokprojektet förstod Ernest att det blivit för farligt, säkerhetspolisen jagade honom hela tiden. Joseph Lelyveld kastades ut ur Sydafrika i april 1966 och snart följde Cole efter. Cole hade lyckats få ett pass med förevändningen att han som hängiven katolik skulle åka på en pilgrimsresa till Lourdes i Frankrike. Han smugglade med sig en del bilder och layouten för sitt bokprojekt och lämnade Jan Smutsflygplatsen i en blåvit Vickers VC10.

Resten av negativen och bilderna smugglade vänner ut senare.

"Vi möttes i London och första kvällen tog jag ut Ernest på restaurang. Det var första gången han serverades av en vit man."

Lelyveld vill genom HBL önska Coles familj lycka till med att få tillbaka fotografierna.

Hasselblad har inte lyckats visa dokument eller bevis på att de köpt eller fått fotografierna?

– Det är helt klart att de bilderna aldrig donerades till stiftelsen. Jag är säker på att han inte gav bort fotografierna. Han lämnade dem för säker förvaring, det berättade han för mig.

När Cole anlände till New York blev han en stjärna i kulturkretsarna. I ett reportage i engelska Sunday Times magazine en månad senare hade omslaget rubriken "How it feels to be black in South Africa. Picture report on life under apartheid, by a Negro photographer". Så kom hans livsverk, boken "House of Bondage", med bilder som han antagligen fått sitta i fängelse för resten av sitt liv om han stannat i Sydafrika.

Cole fick senare 6 000 dollar av Ford Foundation för att också skildra de svartas liv i den segregerade amerikanska södern och i Harlem.

När den landsförvisade Coles sydafrikanska pass gick ut i maj 1968 blev han mer eller mindre statslös. Med hjälp av svenske fotografen Rune Hassner på Tiofoto och Tio Fotografer fick han ett svenskt uppehållstillstånd. Cole kom första gången till Sverige 1969. Hassner gjorde en dokumentär om Cole som sändes i Sveriges Television. Han ordnade också flera utställningar på Liljevalchs, Göteborgs Konsthall och Fotograficentrum.

Ernest började framkalla sina bilder hos Tiofoto. Han bodde hos Ingrid Wigh i Skärholmen. Cole vistades långa perioder i Sverige men kom alltid tillbaka till New York.

Han längtade hem till Sydafrika. Hans vänner har senare sagt att kreativiteten försvann. Kamerorna stals, han blev deprimerad och utslagen. Han levde långa perioder hemlös i New Yorks tunnelbana.

Hårt liv med droger och alkohol

Den sydafrikanske fotografen Rashid Lombard träffade regelbundet Ernest i New York under några månader under 1986.

– Han ville gå på ett fik och ha kaffe och en doughnut, men jag ville ju bara dricka öl. Han berättade om sitt hårda liv med både alkohol och droger. Alla i det där gänget höll på, det var mycket kokain. Men nu var Ernest helt ren.

– Han ville känna på min Canon F1. Jag kunde se att han verkligen kunde hantera en kamera, men det syntes också att det var länge sedan han höll en i händerna. Vi tog bilder på varandra. Varje gång vi möttes var han ren och prydlig, men alltid med samma golfskjorta på sig.

– Han berättade att han hade en flickvän i Stockholm och att han lämnat en resväska med negativ hos henne. Det var färgnegativ på bilder han tagit i Sverige och svartvita från kåkstaden Chicken Farm.

Om detta stämmer är det en världsnyhet i fotografins värld. Många har undrat varför det inte finns bilder som Ernest Cole tog i Sverige, han som var så produktiv och alltid beväpnad med en kamera.

Vad hände med flickvännen och väskan? Rashid och andra har förgäves sökt svar.

Omkring 1981 började Cole ringa från New York till Leslies syster Magdalena i Mamelodi. Han ringde flera gånger i veckan till posten i Sydafrika, som ringde familjen och frågade om de accepterade kostnaden. Han ville höra hur livet var i det gamla hemlandet.

– Efter ett tag började han tala med mig, han ville att jag skulle ordna ett stipendium och komma över till USA och studera där. Han ville att åtminstone en i familjen skulle vara med honom. Jag fick ett stipendium, men när jag berättade för min mor vad jag ville göra vädjade hon att jag inte skulle göra det. Det räckte med att hon förlorat sin älskade bror, inte mig också. Jag kunde inte åka, säger Magdalena.

I januari 1990 skickade Joseph Lelyveld ett telegram till familjen. Han hade lyckats få in den hemlöse Cole på New York Hospital. Ernest hade bukspottkörtelcancer och hade inte långt kvar. Lelyveld ordnade så att Cole trots landsförvisningen kunde få komma tillbaka till Sydafrika. Han köpte en flygbiljett, men vännen var för sjuk. Mamma Martha fick biljetten och kom över med dottern Catherine för att ta farväl.

Innan dess, 11 februari, ser läkaren Shahin Rafii till att det finns en tv på Ernests sal. En leende Cole får se Nelson Mandela vandra ut ur fängelset. En vecka senare somnar Ernest Levi Tsoloane Kole in med mamma Martha och syster Catherine vid sin sida. Han kremeras och ANC bekostar begravningen i Mamelodi.

David Goldblatt fick Hasselbladpriset 2006. 1992 när han föreläste på Harvard hörde han att det skulle finnas en resväska med Ernest Coles arbete hos Hasselblad. Goldblatt skrev ett brev till stiftelsen och frågade om han kunde få se fotografierna och om det gick att ordna en utställning i Sydafrika.

– Jag hörde aldrig från dem. När jag var i Göteborg och fick Hasselbladpriset 2006 undrade jag om jag kunde få se fotografierna. Deras vaktmästare kom upp med tre boxar, vi tittade på dem. Joe Lelyveld var med mig som min gäst.

Hur kändes det att öppna dem?

– Jag var väldigt rörd och exalterad. Det var länge sedan någon sett Ernests arbete. Jag tycker att fotografierna ska returneras till Sydafrika, till familjens stiftelse. Och de ska förvaras säkert här. Jag är besviken över att Hasselbladstiftelsen hänger fast vid dem.

Stiftelsen har inte lyckats bevisa med dokument att de har köpt eller fått fotografierna av Ernest Cole?

– Vi vet att det inte finns några dokument som bevisat att Hasselbladstiftelsen fått dem av Ernest.

Hasselblad pressar att skriva på

Leslie Matlaisane står hemma i köket i förorten Amandasig norr om Pretoria. På golvet finns fem resväskor. Leslie och hans son släpade in dem i Ethiopian Airways plan på väg hem från Stockholm.

Leslie Matlaisane är ansvarig för familjestiftelsen. Han har fått en stor mängd negativ från Ernest Cole och bilder på honom. Bild: TORBJÖRN SELANDER

Vi lyfter upp två på köksbänken. Leslie öppnar dragkedjan och tar ut en pärm fylld med gulnande negativfickor. Jag känner genast igen pärmen med blå tygrygg. Åtskilliga av mina skolprojekt har suttit i samma slags pärmar i Sverige. Sådana används inte i Sydafrika eller New York.

Familjen bildade en stiftelse 2012 och har försökt att få klarhet i hur mycket Hasselblad egentligen har av Ernest material. Redan 2012 började Hasselblad sända ett så kallat "General Agreement" till familjen. Där skulle de skriva under att det som Hasselblad hade av Ernest Cole var deras, men att man generöst skulle dela 50/50 på inkomster från utställningar av Coles bilder eller böcker. Under årens lopp har Hasselblad pressat dem att skriva på. Bland annat vd:n Christina Backman har skrivit ett mejl som HBL har tillgång till.

Hasselblad kom tillbaka och krävde information om Ernests nationalitet, om vilka familjemedlemmar som levde och var döda och när de dött. Leslie blev mer och mer frustrerad över hur han blev behandlad.

I Stockholm försökte advokat Ulf Bergquist få Leslie att skriva på ett kvitto där han bekräftar att de fått allt, men Leslie hann få med tillägget att det inte gäller de 504 gamla fotografier som Hasselblad hävdar är deras.

Resan till Stockholm omgärdas fortfarande med frågetecken. Plötsligt hade alltså SE Banken hittat tre förvaringsboxar i sitt valv med Ernests tillhörigheter. Man anlitade advokat Ulf Bergquist som boupptecknare. Denne bad familjen skyndsamt komma till Stockholm för att hämta materialet.

På SE Banken kunde ingen berätta vem som en gång deponerat materialet, det fanns inga papper på vem som betalat för förvaringen. Leslie undrar om det finns ett samband med att Hasselblads vd Christina Backman har ett förflutet på SE Banken.

– Anledningen till att jag ville möta Christina Backman på Hasselblad var att jag fick höra att familjen har bevisbördan när det gäller de 504 fotografierna. Varför skulle vi ha det när det gäller just de 504 fotografierna?

Ulf Bergquist vägrade ta med dessa fotografier i bouppteckningen, utan sade att Leslie själv måste processa om det med Hasselblad.

– För mig kändes det som om Hasselblad uppträdde som den gamla apartheidregimen. Och de gömmer sig bakom advokater, de vill göra en fattig sydafrikansk familj bankrutt.

Huset i kåkstaden Mamelodi utanför Pretoria där Ernest Cole bodde innan han måste fly till USA. Coles systerson Leslie Matlaisane visar bakgården där tillbyggnaden för mörkrummet var tills säkerhetspolis rev det. Bild: TORBJÖRN SELANDER

Vi hoppar in i bilen och kör till Mamelodi kyrkogård. Solen håller på att gå ner och snart kan det bli mycket farligt att vara här. Vi vandrar genom bråte, många använda kondomer, skelett från djur och sopor. Gravarna står tätt och drar spöklika skuggor från Afrikas vårsol.

Leslie går fram till en svart gravsten i putsad granit, formad som en bok. Ernests mor Martha Kole ligger också begraven här.

Leslie böjer sig ner och sopar bort brunt jorddamm från gravstenen med texten Cole Photographer.

Medan gyllene bokstäver träder fram ur graniten liksom pratar han med sin anfader.

– Här vilar Ernest Cole, den mest talangfulla fotograf världen någonsin skådat.

Källor: Egna intervjuer, House of Bondage av Ernest Cole och Ernest Cole Photographer av Gunilla Knape

Fakta

Fotografen Ernest Cole

Ernest Levi ­Tsoloane Kole tog sig namnet Ernest Cole.

Född: 21.3.1940 i Pretoria.

Död: 18.2.1990 i New York

Fotografi: Boken House of Bondage­, reportage i Life, Sunday Times, New York Times, Stern och Time.

Utställningar i Sverige:

Liljevalchs 1970, Göteborgs Konsthall 1971 och 1985 på Fotograficentrum i Göteborg.

Sagt om Cole: ”Herr Cole är en fotograf av exceptionell förmåga och har tillfört USA en stor inblick i livet i Sydafrika. Han är en konstnär med sin kamera”. (Lee Jones, chef på bildbyrån Magnum).

Fakta

Sydafrikas apartheid

Apartheid betyder åtskildhet på Afrikaans, språket som bland annat är de vita Afrikandernas språk.

Apartheid introducerades av Sydafrikas Nationalistparti 1948.

Systemet delade upp de olika raserna. Landet var redan segregerat, men 1948 skrevs apartheid in i lagen.

De vita hade alla fördelar, de färgade vissa – vilket gjorde dem till en barrikad för de vita mot de stora svarta massorna, vars liv var helt omgärdat av apartheid.

Uttrycket färgad är inte politiskt korrekt i Norden, men Sydafrikas färgade vill inte bli kallade något annat. Färgad kan vara en blandning mellan svarta och vita, bushmän (kallas Sanfolket), eller bördiga från Asien.

”The Bantu Education Act” infördes 1953 och gjorde att de svarta (bantu) fick en väldigt dålig utbildning anpassad bara till enkla arbeten. Skolorna började med tretimmarsdagar i tvåskift för de svarta.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00