Land vi ha ändå?

Även den framväxande välfärdsstaten, inklusive 1960-talets omfattande vårdreformer, bidrog tvivelsutan till att också de enspråkigt svenska gjorde landet till sitt.

Just nu är jag engagerad i ett stort samhällshistoriskt projekt med forskare från tre olika universitet. Vi vill visa att Finland är en tillfällighet – så tillspetsat brukar vi i kollegiet presentera vårt arbete. Till grund för projektet ligger således ett konstruktivistiskt perspektiv: flera av forskarna studerar hur nationer formas, hur samhörigheter skapas och upplevs i historiska kontexter.

Om Finland är en tillfällighet är det givetvis också en slump att en rar liten grupp stiger fram i kölvattnet av detta nationsbygge. I dag föreligger många studier av hur det som kom att kallas Svenskfinland formades. Bland annat den debatt om benämningar som fördes på 1910-talet har analyserats. Vad skulle de människor som identifierade sig med svenskan i Finland kallas? Efter en kort, men intensiv diskussion, där språket men också uppfattningar om ras och kultur beaktades, utgick ordet "finlandssvensk" med segern.

På 1910-talet föreslogs också "finlänning", ett ord som skulle visa banden till fosterlandet. Intressant nog är det ganska få forskare som har intresserat sig för hur identifikation med det som uppfattas som det gemensamma fosterlandet upprätthålls och bibehålls. Varför? Det här är ofta något som ses som givet, något som också jag har sett som en självklarhet.

Oberoende av språk slöt sig många till den kamp för laglighet och konstitution som fördes kring sekelskiftet 1900. Vanligen beskrivs också kriget som förenande faktor, en händelse som överbryggade klyftor grundade i språk, klass och ideologi. Även den framväxande välfärdsstaten, inklusive 1960-talets omfattande vårdreformer, bidrog tvivelsutan till att också de enspråkigt svenska gjorde landet till sitt. De socialpolitiska reformer som skulle modernisera och utveckla samhället efter andra världskriget hade en integrativ funktion; i många fall präglade en medvetenhet om klass, språk och region besluten.

Även finlandssvenskar hade stor tilltro till det samhälle som då formades. I många familjer har föremål ur moderskapsförpackningarna sparats: också genom dessa ting kände man stolthet över landet, en stolthet som givetvis snabbt kan omstöpas till en exkluderande välfärdsnationalism.

Min kollega Nils Erik Villstrand har, med kunskap om språkets skiftande historiska betydelser, hävdat att det inte gör något om finlandssvenskan går under bara det sker frivilligt och långsamt. Det är, tillägger Villstrand, olyckligt om det går så fort att vi som lever nu "känner oss utlämnade och överkörda".

Någon kan hävda att de förändringar som jourreformen medför inte är så omfattande. Men eftersom reformen berör vård av svårt sjuka väcker den givetvis stor och befogad oro. Vad kommer att hända om jag vårdas, exempelvis som cancerpatient, i en miljö där mitt språk inte förstås till fullo?

Givet är att det som brukar kallas Svenskfinland kommer att förändras. Men varför låta människor, nu levande människor, dö "utlämnade och överkörda"?

Ann-Catrin Östman Lektor i historia vid Åbo Akademi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning