Matte Martin byggde lada med vasstak enligt gammalt snitt – håller vattnet ute

Matte Martin är en händig man som gillar att tillverka saker med egna händer. Efter fjolårets projekt med en väderkvarn har han i sommar färdigställt en timrad lada med vasstak. Bild: Niklas Tallqvist

– Förr var det vanligt att man använde vass som takmaterial här i skärgården. Numera gör ingen det. Därför timrade jag en lada med vasstak, för att bevara gamla skärgårdstraditioner, säger Matte Martin och visar upp sin lada i Gumbostrand.

Solen tittar precis fram bakom mörka regnmoln när vi kör längs den smala och slingrande Gumbovägen, förbi idylliska trädgårdar och flera småbåtshamnar. Vi viker in på släkten Martins gård, där jordbrukaren Matte Martin nyligen har avslutat sitt senaste byggprojekt, ett till hus i raden av många små uthus som står på släktens ägor i Gumbostrand. Den här ladan är dock lite annorlunda än det tiotal byggnader han tidigare har byggt.

– Jag har lagt vass på taket. Det var vanligt att man gjorde så förr i tiden här i skärgården, säger Matte Martin.

Gräsmattan runt ladan är alldeles blöt och det är det översta skiktet av vassen på taket också. Men undertill är det torrt. Regnvattnet rinner av de torkade vassrören. Matte Martin visar stolt upp sitt nybygge.

– Här inne ska jag förvara antikviteter, gamla jordbruksredskap, hackor och en åder som jag inte längre använder, berättar 81-årige Martin som är pensionerad potatisodlare.

Det var mera arbetsamt att lägga vass på taket än Martin kom ihåg från sin ungdom. Men så är det också över sextio år sedan han senast var med om samma arbetsmoment. Bild: Niklas Tallqvist

Potatis odlar han visserligen fortfarande, numera mest för husbehov. Han gillar att hålla sig sysselsatt på gården. I fjol byggde han en väderkvarn och nu ska han tillverka en segelbåt i miniatyr.

– Vi har en gammal folkbåt, Pamela, förtöjd nere vid bryggan. Den brukar jag segla med tillsammans med sonen Anders, som har sin sommarstuga här intill.

Mindes från ungdomen

Men ladan med vasstak – det är en kulturgärning som han ville förverkliga. Det mesta har han gjort själv, men lite hjälp har han fått av kompisen Keki Fransman.

– Jag började med att fälla träd, tallar, i skogen här ovanför gården. Det ska göras på vintern då virket är som torrast. Sedan barkade jag stockarna och lät dem torka i två år. Jag hade ingen ritning utan byggde ladan enligt eget huvud, såsom stockarna bäst räckte till, berättar Martin om byggprocessen.

Stommen stod klar i våras. I somras skar han vass i viken nedanför hemmet. Också vassen måste torka innan han kunde montera den på taket, det tog ungefär tre veckor. Sedan var det dags att rada de torra vasstråna på taket och spänna fast dem med långa tallstockar.

– Det var nog mera jobb med ladan än vad jag trodde! medger Martin.

Slutresultatet blev bra. Men så har Martin också varit med en gång förr och lagt vasstak, det var i hans ungdom när släktingen Nikanor Martin lade vasstak på ett källarvindstak.

– Jag gjorde likadant nu, såsom jag minns att vi gjorde då jag var en ung pojke. Traditionen med vasstak lever fortfarande stark i Estland, där byggs vasstak längs med kusten. Jag ville göra ett tak här hos oss i Sibbo, så att traditionen inte glöms bort, så att yngre generationer ska få se hur det görs, säger Matte Martin.

Vass, inte halm

Han poängterar bestämt att vasstaket inte får blandas ihop med halmtak. Det är två skilda material, även om metoden är densamma.

– Här i skärgården använder vi vass. Längre upp på fastlandet använder man halm i stället. Men man ska inte blanda ihop dem. Vass växer i vattnet vid stranden, halm kommer från rågåkern, förklarar Martin bestämt.

Ladan har ett fönster i ena kortändan och en låg dörr i den andra. Just nu står bara en cykel i förrådet, tids nog ska antikviteterna få flytta in. Dörrhandtaget är ett rejält handtag i svart gjutjärn.

– Handtaget har jag också smitt själv. Jag har gått en kurs i smide, men det här handtaget har jag gjort härhemma. Släkten Martin är en gammal smedsläkt, ursprungligen valloner, så jag har väl smidet i blodet, förklarar Martin.

Nedanför ladan breder potatislandet ut sig och i kanten av det blommar mängder av gula solrosor. Det hörs ett ivrigt surrande från de pigga, gula blommorna, humlor och bin flyger från blomma till blomma och letar nektar.

– Det är en mindre variant, minisolrosor. Insekterna får gärna bygga sina bon i vasstaket om de vill, säger Matte Martin, som utan att han alls tänkt på saken har byggt ett enormt insekthotell på sitt ladutak.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning