Läcker vokallyrik och förföriska klangbad

Stjärnsolist. Sopranen Renée Fleming turnerar med Kungliga filharmonikerna.Bild: Timothy White

Kungliga Filharmonikerna var av allt att döma drillade till sin klangliga och precisionsmässiga spets under besöket i Helsingfors. Att höra Renée Fleming som solist var också rena lyxen.

KLASSISKT

Helsingfors festspel

Kungliga Filharmonikerna i Musikhuset 2.9. Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Renée Fleming, sopran. Tarrodi, Barber, Strauss, Nielsen.

Vänner av rikssvensk orkesterkultur har fått sitt lystmäte på sistone. I fredags skämde Sveriges nationalorkester Göteborgs Symfoniker och Santtu-Matias Rouvali bort Lahtispubliken och följande dag charmade anrika Kungliga Stockholmsfilharmonikerna och Sakari Oramo Musikhuspubliken med ett glädjande okonventionellt program.

Oramo skall ha en eloge för att han lyfte fram en relativt ung tonsättarröst, Andrea Tarrodi (f. 1981). En klart spännande förmåga, vars tondikt Liguria (2012) röjer en svensk Respighi i farten medelst ett veritabelt orkesterbad, som i sina förföriskt framvällande, stundom nog så raffinerat avfattade klangdyningar kittlar örat på ett behagligt sätt. Urskönt sound, men sist och slutligen minimalt med substans, vilket man just denna gång dock med förtjusning har överseende med.

Samuel Barber kan åtminstone inte beskyllas för substanslöshet när det gäller orkestersången Knoxville: Summer of 1915 (1947). Världsstjärnan Renée Fleming tolkade sin landsmans lika oemotståndligt nostalgidrypande som textkänsliga lyriska rapsodi med en oemotståndligt naturlig enkelhet, som fann en nära nog optimal klangbotten i Oramo och hans sensitivt musicerande ensemble. Läcker vokallyrik driven till sin estetiska spets.

Sensuellt skimrande sopran

Samma kan i mångt och mycket sägas om Flemings framförande av slutscenen ur Richard Strauss nästnäst sista opera, den "bukoliska tragedin" Daphne (1937). Daphnes transformation till ett träd – de sista vokaliserna görs från kulisserna – bär en symbolik som inte borde kännas helt främmande för dagens publik och nog är det svårt att inte låta sig beröras av Strauss sensibla tonmåleri.

Jag hade i och för sig kanske ännu hellre hört slutscenen ur Strauss allra sista opera, Capriccio, men visst lyckades Fleming trollbinda publiken med sin sensuellt skimrande lyriska sopran, som hon nyttjade med en i det närmaste osviklig urskillning och god smak. Alltid bar stämman inte helt och hållet ut från scenen, men det får sättas uteslutande på Musikhusakustikens konto. Sibeliuskvoten fylldes effektivt av Rouvali och göteborgarna och det var ett välkommet val av Oramo att göra den enda nordiska samtida tonsättaren som kunde göra Sibban rangen stridig, Nielsen. Oramo är, som bekant, en av vår tids främsta Nielsentolkare och det fanns åtskilligt att beundra i hans version av den snärtiga andra symfonin, De fyra temperamenten, även om de koleriska och sangviniska yttersatserna eventuellt kunde ha förlänats en ytterligare dos kinetisk energi.

Kungliga Filharmonikerna hade, av allt att döma, drillats till sin klangliga och precisionsmässiga spets och Oramo har under sin fruktbara chefdirigentegid ömsint vårdat ensemblens rika tradition, samtidigt som nivån sakta men säkert har stigit. Om någon påstår att vi under veckoslutet hörde Sveriges i dagsläget två bästa orkestrar är jag inte benägen att sätta så värst mycket emot.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33