Kyrkorum med ös

En ständigt nyfiken Kimmo Pohjonen utforskar denna gång samspelet med orgeln som instrument, och med själva kyrkorummet.Bild: Peter Hundert

Sällan har jag suttit i en så fullpackad kyrka som vid Kimmo Pohjonens festspelskonsert i onsdags. Agricolakyrkan var synnerligen passande för en dylik konsert, som spelade på kyrkorummet även med smakfull ljussättning.

Helsingfors festspel.

Kimmo Pohjonen: Ultra Organ.

Kimmo Pohjonen, orgeldragspel, sång; Mikko

Helenius, orgel, sång; Tuomas Norvio, ljuddesign och liveelektronik; Otso Vartiainen, visualisering, ljus.

Mikael Agricola-kyrkan 22.8.2018.

Kyrkoorgeln är ett coolt instrument helt enkelt – en orkester i miniformat som får oerhört många olika slags ljud ur sig, från mystiskt blås till fröjdefullt smattrande. Orgeln fyller hela kyrkorummet effektfullt utan någon förstärkning alls. Det extremlåga bruset som fick hela kyrkan att dallra hörde till Pohjonenkonsertens mest extrema upplevelser.

Kimmo Pohjonen har redan under flera års tid försett sitt dragspel med orgelartade effekter, så att han emellanåt på vilken konsert som helst kunnat förvandla sig till en organist som låter klangerna välla fram över lyssnaren. Men nu tar han då steget fullt ut och samarbetar med kyrkoorgel, samtidigt som han förvandlar dragspelet fullt ut till ett instrument som förmedlar ljud samplade från en stor konsertsalsorgel i Köln. Förutom Pohjonen medverkar Mikko Helenius vid orgeln men framför allt ljudtrollkarlen Tuomas Norvio, som har en helt avgörande roll i helheten.

Personligen hade jag kanske gett en ännu större roll åt den akustiska kyrkoorgeln, men samtidigt präglas helheten av en viss gåtfullhet. Man tappar nämligen rätt snabbt koll på vem som spelar vad – huruvida ljudet kommer från Pohjonen eller Helenius, eller från Norvios manicker. Som så ofta i fallet Pohjonen bär hans egen karisma rätt långt, men det är själva samarbetet som står i fokus. Hans grej är inte att skapa världens finaste melodier eller harmonier, utan att vara öppen och kommunicera med andra – i detta fall med kyrkoorgeln och själva kyrkorummet.

Ibland leder det till att musiken i sig kan kännas aningen torftig, men den konkreta musiken är bara en del av helheten. Många enkla riff känns meditativa och effektfulla i detta sammanhang. I de rytmiskt pumpande sektionerna blir det fullt ös i kyrkan och ljudåtergivningen förmedlar rytmen förbluffande skarpt i kyrkans eko.

Klangvärlden känns stundvis nästan discoaktig, jag tänker på åttiotalskassetter med synthits. Både Pohjonen och Helenius använder också sina röster.

Säga vad man vill om Kimmo Pohjonen, men han är alltid på väg någonstans, mot något nytt och annorlunda. Och därmed är han extra intressant, man vet aldrig riktigt var man har honom. Visst känner man igen de flesta elementen här från tidigare verk, till exempel påminde den harmoniska friden på slutet mig om slutet på hans duoverk med Tero Saarinen från i våras. Men kortpacken är ändå alltid fräscht omblandad och varje kortkombination unik. Pohjonen tycks även i detta skede av karriären ha bevarat sin nyfikenhet och sin starka samspelsförmåga.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33