Kyrkan som fick nog

Bild: Martti Kainulainen

Kyrkan väljer att se dem som staten vill stöta bort. Det är stort.

Mitt förhållande till den evangelisk-lutherska kyrkan har stundvis varit stormigt. När diskussionen om kvinnliga präster gick som hetast i början av 1980-talet skrev jag ut mig ur kyrkan. Om kyrkan inte godkänner kvinnor som präster behöver den inte heller mina skattepengar eller mitt stöd, resonerade jag.

Med facit i hand var mitt beslut både förhastat och dumt. Jag gjorde som många otåliga människor gör, jag krävde omedelbara resultat av ett samfund som rimligen måste bestå av många viljor. Som församlingsmedlem kunde jag ju ha aktiverat mig och kämpat för en inkluderande kyrka. I stället lämnade jag hela rasket.

Det tog mig många år innan jag återvände. Jag är fortfarande en förhållandevis otålig person, men jag har förstått att det inom kyrkan finns många röster. Det finns fraktioner som jag inte förstår mig på hur jag än försöker. Och visst stör det mig att det verkar vara så svårt för kyrkan att handskas med jämställt äktenskap. Samtidigt är jag tacksam för den godhet, vishet och glädje som jag har fått ta del av i mina möten med kyrkans män och kvinnor.

Orsaken till dessa rader är dock den respekt som jag känner inför det mod som kyrkan visat i samband med flyktingkrisen. Biskoparna har inte sparat på orden när de förklarat hur vi borde behandla våra medmänniskor i nöd. Vi har fått bevittna andligt ledarskap, som i övrigt har saknats i samhällsdebatten.

Min beundran handlar inte enbart om de stora orden. För en tid sedan satt jag med i en panel som handlade om asylsökandes mångahanda utmaningar. Bredvid mig satt en kvinnlig präst som dagligen jobbar med asylsökande. Hennes beskrivning om vad hon gör har etsat sig fast i mitt minne. Jag vandrar tillsammans med dem genom processen, sade hon. Hon lovar inte dem asyl, för det kan hon inte. Hon skyddar inte dem från besvikelser och sorg, för det kan hon inte heller. Men hon kan vandra med dem.

Jag tänker på hennes kloka ord när jag lyssnar på kyrkklockorna som ringer för offren för bombningarna i Aleppo. Kyrkan valde att bli högljudd i stället för att tiga. Man kan inte låta bli att imponeras av detta genialiska sätt att göra sig hörd. Häpet läste jag nyss nyheten om församlingarna i Helsingfors som planerar att utfärda identitetshandlingar med fotografi och stämpel till papperslösa. Kyrkan väljer att se dem som staten vill stöta bort. Det är stort.

Den evangelisk-lutherska kyrkans sätt att förhålla sig till asylsökande, som dessutom ofta följer en annan tro, utgör ett gott exempel för var och en av oss, vare sig vi hör till kyrkan eller inte. Kyrkans ställningstaganden om flyktingar fungerar också som en påminnelse om behovet av att ständigt ha med den etiska dimensionen i debatten. De lagar som vi har stiftat kan nämligen leda till orättvisa resultat. Då får vi inte gömma oss bakom formalism utan vi måste våga diskutera den grundläggande frågan: hur ska jag möta den andra?

Elina Pirjatanniemi professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning