Kyligt sensuella nätter med förvirrad eftersmak

Koreografen Angelin Preljocaj tycker om att provocera, men i ljuset av diskussioner om metoo och orientalism känner sig recensenten lätt förvirrad efter premiären på hans verk Nattens timmar.

Nationalbaletten: Les Nuits – Nattens timmar. Koreografi Angelin Preljocaj, musik Natacha Atlas, Samy Bishai m.fl., scenografi Constance Guisset, kostymer Azzedine Alaïa, ljus Cécile Giovansili Vissière. Premiär 4.5.

Vi tar de goda nyheterna först: Nationalbalettens dansare gör ett strålande jobb i Angelin Preljocajs helaftonsverk Les Nuits. Det nutida rörelsespråket sitter som berg och hantverket är minutiöst inövat. Musiken kommer från band men är ett lyckat hopkok av orientaliska toner. Även visualiseringen är storslagen med stiliga dräkter och enkla men välfungerande scenografiska element.

Koreografen Angelin Preljocaj, verksam i Frankrike, är en gammal räv som behärskar helheten skickligt. Större gruppnummer varvas med duetter och mindre ensembler, i säker dialog med det visuella och med musiken. Det är aldrig långtråkigt, snarare gör de korta scenerna ibland ett lite hackigt intryck.

Provokativ kylighet

Hittills har Preljocaj gjort störst intryck på mig med sin version av Våroffer, som gästspelade vid Kuopio dansfestival 2002. Där kom hans egenart som konstnär till sin rätt i en passande kontext: det var starkt och provokativt, men präglades samtidigt av en viss kylighet, som passade historien om en ung flicka som dansar sig till döds.

I samband med Les Nuits, inspirerad av Tusen och en natt, sensualism och erotik, känns kyligheten däremot rätt frånstötande, ibland rentav motbjudande. Les Nuits, Nattens timmar, uruppfördes i Aix-en-Provence 2013 och jag kan inte låta bli att tycka att rätt mycket hänt på fem år. Det är svårt att uppleva verket utan att fundera på alla de starka diskussioner som förts i år, om #metoo och maktförhållanden (även på Nationalbaletten).

Det andra stora temat i verket, orientalismen, gör mig också förvirrad. Inledningen är som tagen ur en 1800-talsmålning av till exempel Ingres, men hur förhåller vi oss 2018 till bilden av Orienten som något exotiskt och sensuellt tilldragande? Begreppet är ju fortfarande minst sagt problematiskt, kan kopplas både till postkolonialism och kulturell appropriation och ska det behandlas så här stort på scen skulle jag gärna vara helt på det klara med vad koreografen egentligen vill säga.

Sensuella Orienten

Nattens timmar inleds med halvnakna kvinnor i ett arabiskt badhus – det är stiligt genomfört och visualiserat utan överdrivet frosseri i nakenhet. De facto hör inledningen till de koreografiskt mest lyckade med sina komplexa gruppspegelbilder. Men vart vill man komma, bara spinna vidare på bilden av den sensuella Orienten? Kunde vi inte lämna den bakom oss? Den lätt uppdaterade orientalismen på slutet är i och för sig vacker och varmt sensuell till skillnad från många andra scener, med relativt jämställda par – men fortsättningsvis finns kopplingen till det sensuella och exotiska där.

Ska verket behandla sensualism och erotik saknar jag värme och lekfullhet. Det gymnastiskt fysiska greppet och känslokylan i beröringen känns ofta rätt avtändande. Då männen dansar sinsemellan finns det inte mycket ömhet i beröringen, snarare får den mig att tänka på brutna nackar och avskurna öron.

Damerna som dansar sittande på höga krukor är koreografiskt stark, medan damerna som frejdigt suger på arabiska vattenpipor snarast får mig att gäspa. Vart har vi kommit i berättelsen om sensualismen? Kvinnan tar tyglarna för ett ögonblick. Tjoho.

Charm efterlyses

Var finns glädjen, var finns humorn? Då de äntligen dyker upp är det inte svårt att välja föreställningens absoluta höjdpunkt – duetten mellan Frans Valkama och Milla Eloranta är koreografiskt briljant, samtidigt som den har glimten i ögat. Här känns det plötsligt som om känslorna vaknar till liv, Eloranta flyger till synes lycklig på Valkamas armar.

Det andra stora utropstecknet är den charmiga scen som inkorporerar flygande mattor och bara ben. Då män och kvinnor i en salig blandning kastar sig loss och leker som små barn blir det plötsligt riktigt bra.

Delvis är verkets idé antagligen att väcka diskussion och provocera. Efter den här föreställningen får man säkert en intressantare diskussion till stånd med sitt premiärsällskap än efter till exempel Törnrosa. Ändå känner jag mig lite förvirrad – behandlar man sådana här ämnen skulle jag gärna vilja se den analytiska eller provokativa distansen lite tydligare.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00