"Kvinnors arbete värderas fortfarande lägre"

Svårt att bryta. Löner speglar djupt rotade föreställningar om samhällets hierarkier. Därför är det svårt att bryta mönstret, säger Paula Koskinen-Sandberg.Bild: Niklas Tallqvist

"Förhandla om högre lön, kvinnor! Se till att kräva rättvisa föräldraledigheter!" Sådana råd kan aldrig trolla bort löneklyftorna, för de är institutionaliserade i våra kollektivavtal. Det säger Paula Koskinen Sandberg som i dag disputerar med sin doktorsavhandling.

Det är lockande att betrakta löner som en direkt spegling av en arbetstagares "mänskliga kapital". Den som är bäst lämpad för ett jobb ska få det, och lönen ska bestämmas enligt hur efterfrågat jobbet är och hur väl arbetstagaren utför det. Tänker man så går det också att förklara löneklyftorna mellan könen med saker som att kvinnor jobbar med mindre krävande uppgifter och att män är bättre på att löneförhandla.

Men så ser verkligheten inte ut enligt Paula Koskinen Sandberg. I sin doktornavhandling presenterar hon ett sociologiskt perspektiv som låter ungefär så här: När kvinnor började ta sig in på arbetsmarknaden rådde stora orättvisor, men innan man arbetade bort dem cementerades de i kollektivavtalssystemet. Och där sitter de fast än i dag.

– När kvinnorna började förvärvsarbeta var det med uppgifter som ansågs passa kvinnor, till exempel utbildning och vård. Arbetet värderades inte särskilt högt och lönen var låg. Männen jobbade inom andra branscher, och därtill hade männen ett försörjningsansvar. Därför var det ganska naturligt att män hade högre lön. Det fanns rent av skilda lönetabeller för män och kvinnor, säger hon.

På 1960-talet ratificerade Finland den internationella arbetsmarknadsorganisationen ILO;s konvention om lika lön för lika arbete, och då gjorde man sig av med de skilda lönetabellerna för män och kvinnor. Men eftersom de kvinnodominerade branscherna fortfarande värderades lägre, förblev lönenivåerna väldigt olika mellan de olika branscherna. På det sättet skrevs orättvisorna de facto in i kollektivavtalen och det uppstod en segregerad arbetsmarknad, menar Koskinen Sandberg.

Dagens diskussion om jämställdhet på arbetsmarknaden rör sig på ett alltför lågt plan för att verkliga förändringar ska kunna ske, menar hon. I stället borde man sikta på en nivå ovanför arbetsmarknadsorganisationerna.

– Arbetsmarknadsorganisationerna förhandlar sinsemellan om lönerna och driver självklart sina egna intressen. Men det finns inga mekanismer som angriper grundproblemet, att kvinnors arbete och kvinnodominerade branscher värderas lägre. Det har blivit ett så kallat "icke-problem" som helt enkelt inte finns på agendan. I stället diskuterar vi enklare saker som lönesystem och jämställdhetsplaner inom de rådande kollektivavtalen.

Ingen lösning på individplan

Koskinen Sandberg säger att löner inte alls är så neutrala som vi gärna vill tro, utan att de återspeglar djupt rotade föreställningar om samhällets hierarkier. Därför är löner inte bara en jämställdhetsfråga utan även en fråga om till exempel etnicitet. Det är svårt att bryta mönstret eftersom vi själva är blinda för de normer som genomsyrar vårt samhälle.

– Vi är vana vid orättvisorna och ser dem som normala eller oundvikliga. Därför diskuteras också ämnet ofta på individplan. Om man inte kan se de strukturella problemen vill man gärna tro att individer ska kunna lösa problemen och att allt hänger på arbetstagaren själv, säger Koskinen Sandberg och ger ett exempel:

– Tidigare förklarade ekonomer gärna löneklyftorna med att kvinnorna är sämre utbildade än männen. Men sedan började de finländska kvinnorna utbilda sig. Enligt all logik borde ju då de högutbildade kvinnorna få ungefär samma lön som de högutbildade männen, men det gick precis tvärtom. Ju mer högutbildad en kvinna är i dag, desto större är löneklyftan mellan henne och hennes lika högt utbildade manliga kollega.

Samma uppgifter, olika lön

Att kvinnor helt enkelt jobbar med mindre krävande uppgifter är också en myt som Koskinen Sandberg vill slå hål på. I hennes forskning framgår att arbetsplatser sällan följer sina egna lönesystem, trots att allt ser korrekt ut på papper.

– På 90-talet blev man ivrig på en ny tanke: Lönen skulle bestämmas enligt arbetets nivå och man gjorde upp väldigt exakta mätverktyg och tabeller. Men när man granskar systemen närmare visar det sig att två personer som har exakt samma arbetsuppgifter ofta på något märkligt sätt har hamnat i olika löneklasser, beroende på om de är män eller kvinnor. På pappret ser det ut som att kvinnan har mindre krävande arbetsuppgifter, men egentligen utför hon samma arbete som den manliga kollegan, men i en lägre löneklass.

Koskinen Sandberg betonar att hon inte ser kollektivavtalssystemet som problematiskt i sig. Hon opponerar sig endast mot det arv det bär med sig, och den politiska ovilja som arbetsmarknadsorganisationerna visar på att förändra grundproblematiken.

– Trepartsförhandlingarna är ett problem. Löneklyftorna är en politisk fråga men i dagens läge får arbetsmarknadsorganisationerna inflytande över den politiska processen, och de driver naturligtvis sina egna intressen.

Paula Koskinen-Sandberg disputerar i dag klockan 12 med doktorsavhandlingen The Politics of Gender Pay Equity-Policy Mechanisms, Institutionalised Undervaluation, and Non-Decision Making, på Auditorium Futurum, Hanken Svenska handelshögskolan, Helsingfors

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08