Kvinnornas rättigheter på kollisionskurs i friidrott

Namibias Christine Mboma förutspås en sagolik karriär som sprinter – om hon får fortsätta att lppa. Bild: Petr David Josek/AP/TT

I grund och botten, precis som då det gäller transkvinnor, är det två fundamentala rättigheter som är på kollisionskurs i diskussionen om kvinnliga idrottsutövare med avvikande könsutveckling.

Dammet har knappt hunnit lägga sig efter den bittra diskussionen om transkvinnor i idrott. Men det är dags att begrunda ett annat, lika olösligt, lika eldfängt och betydligt större problem. Kvinnor med avvikande könsutveckling (DSD).

Diskussionen har än så länge kretsat kring den sydafrikanska världsstjärnan Caster Semenya, som inte fick delta på sina favoritsträckor 800 m och 1 500 m i OS i Tokyo, eftersom hon inte gick med på att använda medicinering för att sänka sin höga nivå av manligt könshormon, testosteron.

I Tokyo blev frågan igen brännande aktuell. Namibias Christine Mboma, 18, hade sprungit årsbästa i världen i 400 m innan OS. Men hon blev stoppad från att delta i 400 m. I stället sprang hon hem OS-silver i 200 m. Det här saknar förstås helt och hållet logik.

Caster Semenya fick som sagt inte delta i 800 m. I själva verket saknades hela medaljtrion i 800 m från OS i Rio de Janeiro i Tokyo. Silvermedaljören 2016, Burundis Francine Niyonsaba, sprang 5 000 m och 10 000 m i Tokyo, och var femma i 10 000 m. Bronsmedaljören 2016, Kenyas Margaret Wambui, deltog inte alls i Tokyo. Precis som Semenya stoppades Niyosaba och Wambui från att delta i 800 m, eftersom alla tre har avvikande könsutveckling, och inte gick med på att använda medicin för att sänka sin testosteronnivå till en nivå som anses normal för kvinnor.

I grund och botten, precis som då det gäller transkvinnor, är det två fundamentala rättigheter som är på kollisionskurs. Ett litet antal kvinnors rätt att delta utan att bli utsatta för fördomar, förnedrande ingrepp eller diskriminering, ställs mot alla övriga kvinnors rätt till en rättvis, jämlik och ärlig tävlan.

I den offentliga diskussionen vimlar det av vilseledande begrepp, som inte belyser fenomenet ur alla synvinklar, och som lätt ger en felaktig bild av problematiken. Den vanliga förenklingen som oftast förekommer i medierna är att det internationella friidrottsförbundet World Athletics förbjudit kvinnliga idrottsutövare med naturligt högt testosteron från att tävla i sträckorna 400 m-1 mile. Det låter ju som ett justitiemord. Om de inte använder medicin för att sänka sin testosteronnivå. Ännu värre.

– Jag fortsätter att kämpa för kvinnornas mänskliga rättigheter, på och utanför löpbanan, tills vi alla är fria att springa som vi var födda, sade Semenya efter att hennes besvär i den schweiziska högsta domstolen blivit avslaget, och det är förstås svårt att säga emot henne.

Saken är dock mera komplicerad än så. Begränsningarna gäller endast en särskild grupp av idrottsutövare, kvinnor med avvikande könsutveckling (DSD), och endast en specifik del av dem. Enligt ett beslut av idrottens internationella skiljedomstol Cas har idrottsutövare med kromosomerna 46 XY och mutationen 5-ARD en testosteronnivå som är lika hög som hos män med kromosomern 46 XY och högre än hos kvinnor med kromosomerna 46 XX. 5-ARD innebär brist på 5-alfareduktas, vilket medför att kroppen inte kan omvandla testosteron till dihydrotestosteron, vilket i sin tur bland annat medför att kroppen inte kan utveckla externa könsorgan. Vanligtvis har individer med 46 XY och 5-ARD ändå interna testiklar. Det är kanske inte så konstigt att det är lättare att säga att de här idrottsutövarna har naturligt högt testosteron. Det är förstås också förnedrande för en individ som identifierat sig som kvinna i hela sitt liv att den här typen av frågor ventileras i offentligheten. Samtidigt är det viktigt för att förstå diskussionen.

Alla idrottsutövare som deltar i OS har förstås en unik genetisk bakgrund. Det krävs talang för att bli en av de bästa i världen. Det är dock problematiskt att likställa avvikande könsutveckling med andra genetiska faktorer som bidrar till idrottslig framgång. Det finns separata tävlingskategorier för män och kvinnor, eftersom män i genomsnitt har en klar fysisk fördel gentemot kvinnor.

World Athletics förutsätter att idrottsutövarna med 46 XY och 5-ARD med hjälp av medicinering sänker sin testosteronnivå till en nivå under 5 nmol/l. Det är fortfarande betydligt mer än en kvinna med vanlig könsutveckling (en vanlig nivå är 0,5-2 nmol/l, medan en typisk nivå för män är 10-50 nmol/l). Det är inte raketvetenskap. Det räcker med p-piller. Hormonbehandlingen motsvarar den behandling som transkvinnor måste genomgå efter sin övergång för att få tävla i kvinnornas kategori. Cas noterade dock att det inte är helt enkelt att stabilisera testosteronnivån under 5 nmol/l. Helt problemfritt är det inte, för också p-piller kan förorsaka en drös med biverkningar.

Ger den högre testosteronnivån DSD-kvinnorna en fördel gentemot andra kvinnor? Ja, konkluderade Cas efter att ha hört World Athletics, expertis och gått igenom den forskning som finns. Cas konstaterade att World Athletics reglemente är diskriminerande, men samtidigt proportionerligt och berättigat för att bevara de kvinnliga tävlingskategoriernas integritet. Cas konstaterade också att 5-ARD är ytterst ovanligt, men att idrottsutövare med 5-ARD är överrepresenterade inom elitidrott, vilket indikerar att de har en klar fördel.

Det finns dock många motstridigheter i World Athletics reglemente. Inte minst det att den namibianska duon Mboma, färsk OS-silvermedaljör, och Beatrice Masilingi, sexa i OS i Tokyo, tilläts tävla i OS i Tokyo i 200 m, men inte i 400 m. Bakgrunden är att World Athletics har bristfälligt med bevis för att testosteron ger en konkurrensfördel i andra friidrottsgrenar än löpsträckorna 400 m-1 mile. Högre testosteron ger nästan säkert en fördel i allt från stavhopp till släggkastning, även om det inte helt och hållet förklarar skillnaden mellan män och kvinnor i fysisk prestationsförmåga. Det saknas dock svart på vitt. Cas ifrågasatte redan en del av World Athletics argument och nyligen meddelade British Journal of Sports Medicine att den undersökning som WA använt som grund för sitt DSD-reglemente är potentiellt vilseledande. Det här kommer att manglas i många instanser under de närmaste åren.

Idrottsutövarna är givetvis försiktiga med att uttala sig om en så eldfängd fråga. Bahamas Shaunae Miller-Uibo, OS-guldmedaljör i 400 m 2016, ställde sig dock kritisk till DSD-idrottarnas medverkan efter att ha slutat åtta i OS-finalen i 200 m i Tokyo.

– Förbudet gäller bara några grenar och jag tror alla försöker förstå varför det bara gäller de här grenarna och inte all grenar, sade hon.

Marcus Lindqvist Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning