Kvinnokampen i Indien går vidare

När 23-åriga sjukgymnaststudenten Jyoti Singh utsattes för en brutal bussvåldtäkt i december 2012 gav dådet nytt liv till den indiska kvinnorörelsen. Författardebutanten Julia Wiræus har tagit tempen på vad som faktiskt hänt sedan dess.

Julia Wiræus: De kallade henne Delhi Braveheart

Leopard (2017), 202 sidor

Dådets bestialitet gav det internationell uppmärksamhet. De fem männen använde ett metallrör i Jyotis slida, perforerade hennes inre och slet ut tarmarna. Läkarna sa till media att de aldrig sett något liknande. Att detta sedan hände på en buss mitt i Indiens huvudstad – och att offret sedermera dog – fick människor att ta sig till gatan i massprotester.

Journalisten och författaren Julia Wiræus bodde i Delhi när demonstranter flödade runt India Gate och politikerna tabbade sig med pinsamt manschauvinistiska kommentarer. Då var halvfinska Wiræus 29 år gammal och precis i rätt ålder att bevaka frågan. Det märks. Debutboken "De kallade henne Delhi Braveheart" är ungdomligt skriven med stor närvaro.

Julia är hemmastadd i Delhi. Hon har ett avspänt kompisförhållande till många av intervjupersonerna och kan, tack vare sina erfarenheter, ge läsaren en känsla för den vardag som kvinnor möter i huvudstaden.

Jag har själv bott i Delhi i många år och känner igen mig.

Tredje könet

Julia tar ett brett grepp om situationen för indiska kvinnor, med allt ifrån studentprotester vid vänsteruniversitetet JNU till dejtingkulturen, mödomshinneoperationer, upproriska mensskyddskampanjer på offentliga platser och syraattacker. Men även hur en traditionellt arrangerad förlovning kan inledas (och brytas).

Hon har dessutom rört sig i gråzonerna bland landets tredje kön, hijras, eller transpersonerna, som 2014 fick en egen status och därmed något av en upprättelse för kolonialtidens konformitet. Före engelsmännens intåg höll hijras nämligen viktiga poster inom den muslimska mogul-administrationen.

Men det kommer att ta ett tag för dem att åter bli likvärdiga medborgare och just skönskrivningen – eller kanske snarare underlåtenheten att beskriva hur transpersonerna agerar i dag, är den kanske enda störande delen i boken.

Då Indiens tredje kön så länge varit utestängda från samhället har de i stället antagit en roll som påstridiga utpressare, som inte sällan tränger sig på ute på gatan och vill ha pengar. Annars hotar de med förbannelser, vilket vidskepliga indier är särskilt känsliga mot. Läskigt.

Lätt att se fel

Under åren sedan Jyotis död på ett toppsjukhus i Singapore har Indien bytt regering och vi får en smak av de nya hindunationalistiska takterna i kapitlet om Love Jihad. Där hävdar konspirationsteoretiker att hinduiska kvinnor luras in i äktenskap med muslimska män, som sedan får överhanden och lätt kan skilja sig genom att uttala orden "talaq, talaq, talaq" (detta har sedan boken publicerades ändrats genom en dom i indiska HD).

Att det sittande regeringspartiet BJP har nära band till konservativa RSS och VHP bådar inte gott för Indiens progressivitet. Dessa två partier vänder sig mot västerländska seder och bruk – som att bära jeans och fira Alla hjärtans dag - och anklagas för att trakassera kärlekspar i parker, samtidigt som de bedyrar sin vördnad för de kvinnor som i vanlig ordning lyser med sin frånvaro i partiapparaten.

Men det är alltid lättare att se felen i andras samhälle. Det konstaterar performancekonstnären Mallika Taneja, som i en monolog där hon klär av sig naken sätter fokus på den rädsla som inpräntats i Delhis kvinnor – förmaningar om att inte röra sig ensam efter mörkrets inbrott, att skyla sig, endast gå ut i sällskap av en bror. Dessutom skuldbeläggs tjejerna om någonting händer.

Men när Mallika bjuds in för att framträda på internationella scener inser hon att kvinnor förtrycks även i västvärlden. "Vi är alla styrda av samma marknad som säger åt oss hur vi ska bete oss och se ut och inte vara för tjocka, för smala, för ljusa och för mörka. (…) Ingenstans i världen får kvinnor höra att de är vackra och ska fira sin skönhet, oavsett hur de ser ut", säger hon i boken.

Inblick i vardagslivet

Fler än Mallika Taneja vill tänja på gränserna för det tillåtna. Studentrörelsen Pinjra Tod ("bryta sig ur buren") kränger upp låsen på de kvinnliga elevhemmens grindar och kräver likvärdig utevistelse för båda könen. Vissa kvinnliga studenter tvingas hemställa sig redan kl 18, medan manliga studenter kan komma och gå som de vill. Idag har Pinjra Tod 24 000 följare på Facebook och har lyckats minska universitetetens diskriminering.

Efter att ha målat upp det landskap av olika initiativ som skapats inom den indiska kvinnorörelsen återvänder Wiræus till ruta ett: vad som egentligen har hänt rent juridiskt sedan Jyotis död. Och det kunde ha varit mer. För trots att den så kallade Verma-kommittén, med en passionerad, pensionerad domare i spetsen, gjorde ett hästjobb med att se över och föreslå ändringar i våldtäktslagstiftningen, så antogs långt ifrån alla deras propåer.

Våldtäkt finns fortfarande inte som brottsrubricering inom äktenskapet och militären kan inte åtalas för sexbrott i konfliktzoner. Däremot får inte poliser längre ställa frågor om offrets "karaktär" eller "förflutna" vid sexbrott och det ökända "tvåfingertestet" där läkare undersökte mödomshinnorna efter anmäld våldtäkt (!) har tagits bort.

Kvinnokampen i Indien är dock en tango som rör sig både fram och tillbaka, med många fler låtar kvar på spellistan. De kallade henne Delhi Braveheart är en lättläst på marken-skildring av just detta, men stannar inte där. Vad Julia Wiræus ger oss är en inblick i vardagslivet i en av jordens galnaste städer, i ett land med växande betydelse globalt.

Hanna Sistek

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39