Kvinnlig publicist i manlig värld

Meryl Streep som The Washington Posts chefredaktör Katharine Graham under Watergateskandalen.Bild: Niko Tavernise

Steven Spielbergs senaste film är en hyllning till tidningspressen och inskärper vikten av ägarnas integritet mot makthavarna. I The Post spelar Hollywoodgiganterna Meryl Streep och Tom Hanks mot varandra för första gången.

DRAMA

The Post. Regi: Steven Spielberg. Manus: Liz Hannah, Josh Singer. I rollerna: Meryl Streep, Tom Hanks, Bob Odenkirk, Matthew Rhys, Bruce Greenwood m.fl. Premiär: 3.2.

Katharine "Kay" Graham (Meryl Streep) var av patriciersläkt och ärvde The Washington Post av sin far, via sin man som först fick tidningen. Först då mannen begick självmord började den 45-åriga fyrabarnsmamman jobba som ansvarig utgivare, då som enda kvinna i USA. Hennes frispråkiga memoarer Personal history ligger till grund för Liz Hannahs manuskript, men Grahams liv var mer glamoröst, till exempel höll Truman Capote sin berömda Black and White Ball 1966 för henne.

Filmen The Post handlar om när Kay Graham står inför beslutet som gav hennes tidning och henne själv en plats i historien. Året är 1971, Nixon sitter i Vita huset och frågan är om hon ska publicera The Pentagon Papers (efter att New York Times blivit förbjudna att fortsätta göra det) eller inte.

Det är egentligen samma film som Darkest hour, med Churchill inför andra världskriget. Om hur svårt det är att i situationen fatta det som vi i efterhand vet var det rätta beslutet. Om det mod som krävdes för att tänka självständigt – och alltid kommer att krävas. Därmed är filmerna genuint spännande underhållning och viktiga, om än enkla, inlägg i dagens politiska debatter.

Publicera eller dö

The Post adresserar ovanligt öppet hur män bemöter kvinnor med makt: de tar dem inte på allvar. "Jag frågade dig om råd, inte om tillåtelse", säger Kay Graham till sin gamla vän, försvarsminister Robert McNamara, vars hemliga dokumentation över Vietnamkriget bevisade att USA i tjugo år hade vetat att kriget var omöjligt att vinna. Ganska snart skedde inbrottet i Watergate.

Steven Spielberg skildrar väl hur unket klimatet var – hennes styrelserum är fyllt av gubbar som är nedlåtande och öppet fientliga mot Graham, medan hon är osäker och försöker behaga. Rekvisita som cigaretter, trådtelefoner och epokens filmaffischer är i flitig användning.

Elefanterna dansar

På Kay Grahams sida står den legendariska och nyhetskåta chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks), som hon anställt men som kör sitt eget race. Den knivskarpa konkurrensen med The New York Times om scoop är energin i hans ådror och näringen för ett gäng dedicerade journalister, den främsta spelad av Bob Odenkirk. Redaktionen, som tänkande och kännande kollektiv, är allt.

"Det enda sättet att försvara pressfriheten är att publicera", säger Bradlee självbelåtet. Hans fru måste peka ut att han alltid kan få ett annat jobb – det är Graham som riskerar att förlora sin tidning, sin förmögenhet och alla sina kontakter. Tidningsägarna är här hjältarna, i stället för journalisterna (eller visselblåsaren Daniel Ellsberg, spelad av Matthew Rhys, som självfallet tog den största risken). Filmen njuter av Grahams och Bradlees komplicerade kamaraderi – här dansar två av Hollywoods största elefanter tillsammans för första gången. Hanks håller takten, men det är Streep som för.

Gedigen rapportering

Bland utmärkta filmer om tidningspressen som Zodiac, State of Play och Spotlight (vars manusförfattare Josh Singer polerat manuset), klarar sig The Post bra utan att skina. Efter Trumps inval ville Spielberg uppenbarligen hylla tidningspressen och inskärpa vikten av dess integritet mot makthavarna – inte minst ägarnas integritet (numera äger Jeff Bezos, Amazons grundare, The Washington Post, vilket inte framkommer). Därför gjordes filmen i rasande fart, på under ett år.

Så snabbt går tiden. Tryckpressarna ser ut som från industrialismens barndom, materialresearch som ett jättelikt klipp och klistrande, pappersbuntarna är både påtagliga och klumpiga. I vår tid av alternativa fakta, sociala medier och nyhetsbubblor ser gammaldags hederlig journalistik allt mer attraktiv ut – som det förlorade alltid gör.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker