Kvinna i avantgardet, inte så missförstådd

Konstnären Sigrid Hjerténs liv var både dramatiskt och tragiskt. Men hon fick en hel del erkänsla som konstnär redan under sin livstid, och var inte fullt så missförstådd som det feministiska eftermälet låtit förstå.

SAKPROSA

Görel Cavalli-Björkman

Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk

Albert Bonniers förlag 2017

Ödet att vara född femtio år före sin tid, att som den kvinnliga parten i ett konstnärsäktenskap stå i skuggan av sin make, och att som försummad och 47-årig insjukna i schizofreni.

Så blev i stora drag livet för en av Sveriges mest begåvade moderna konstnärer, en av de allra tidigaste skandinaviska avantgardisterna, Sigrid Hjertén. Född i Sundsvall 1885, favoritelev till Henri Matisse i Paris, medlem av den expressionistiska gruppen Der Sturm, enda kvinna i den svenska konstnärsgruppen De Åtta. Och gift med Isaac Grünewald, betydande modernistisk konstnär även han, samtidigt något av en kulturman i betydelsen egocentrisk, försumlig.

Många myter

Myterna om Hjertén är många, och man har på senare tid gärna vinklat hennes livsberättelse enligt en feministisk agenda. Konsthistorikern Görel Cavalli-Björkman visar i den första biografin över Hjertén, Kvinna i avantgardet, att hon var långtifrån så missförstådd som en del genusvetare velat se henne. Flera insåg hennes storhet redan från början, inte minst hon själv och maken, och det fanns de som redan under hennes livstid ansåg att hon var den märkligare av de två. Hon var djärvare, hade ett mera utpräglat färgsinne, var rentav en av Sveriges genom tiderna främsta kolorister.

Sigrids tidiga liv var dramatiskt. Hon var det äldre av två barn i en välsituerad borgarfamilj i Sundsvall. Modern avled i tuberkulos när hon var två och ett halvt, och bara en månad senare brann praktiskt taget hela staden ner, inklusive familjens hus, i Sveriges genom tiderna största stadsbrand. Som en följd av detta blev hon tillbakadragen och misstänksam, skriver Cavalli-Björkman. Tyngd av ansvar var hon tidigt, inte minst i förhållande till sin lika traumatiserade ett år yngre bror.

Sigrids far gifte om sig, och hans nya svåger, arkitekten Ragnar Östberg, upptäckte Sigrids konstnärliga talang och uppmuntrade henne att söka in till Konstindustriella i Stockholm, där hon sedan specialiserade sig på textilkonst. Genom Östberg kom hon in i de konstnärliga kretsarna i Stockholm, och 1909 ställde hon ut några prov på sin textilkonst på Djurgården, där den fyra år yngre konstnären Isaac Grünewald bedårades av hennes "fina färger". Isaac, född i en stor och fattig judisk familj i Stockholm, var elev hos Matisse i Paris, dit han lockade Sigrid.

Magkatarren var – ett barn

Resten är historia. I Paris blomstrade det moderna måleriet, Sigrid studerade för Matisse, och blev snart en favorit. Ännu på äldre dagar drog sig Matisse till minnes Sigrids stora begåvning. Skandinaverna utgjorde närmare hälften av Matisses elever, och på skandinavisk gåsmiddag återknöt Sigrid sin bekantskap med Isaac, hennes motpol på många sätt. Hon var förfinad, spydig och forcerad, han var en primitiv och blodfull gosse, ansåg en av dem som var med. Sigrid var till en början tveksam, ville ägna sig åt en tysk officer och åt konsthantverk, men Isaac lockade henne över till måleriet och – sig själv.

När det gäller det kroppsliga är Sigrid inte på kartan. En tid lider hon av svåra magproblem, men "Doktorn" visar att "min magkatarr var – ett barn". Iván, född 1911 och blivande konstnär även han, fick sedan Sigrid ta hand om, medan Isaac arbetade och levde loppan i Köpenhamn och Stockholm, inte sällan tillsammans med en älskarinna. Äktenskapet var tämligen fritt, åtminstone för makens del, Sigrid hade något slags diffusa bekymmer med "det där fysiska". I ett skede meddelar hon dock Isaac att hon att hon är gravid, underförstått med ett utomäktenskapligt barn. Kort därpå meddelar hon att graviditeten bara var inbillad, ett tillstånd av "överretning".

Åren 1921–1932 vistades familjen i Paris, med Isaacs syster Bertha som barnflicka. Sonen Iván figurerar på ett sympatiskt sätt på många av Hjerténs bästa tavlor. Isaac var ofta frånvarande, gjorde bland annat scenografier till operauppsättningar i Stockholm, men dök upp då och då som gubben ur lådan. Då hade mor och son inte sällan väntat sig fördärvade.

Början på slutet

År 1932 flyttade familjen tillbaka till Stockholm, vilket blev början på slutet. Flyttningen var påfrestande för Sigrid, som fick sköta allt: Isaac hade blivit utnämnd till professor och hade samtidigt en stor separatutställning. Sigrid bröts ner och togs in på mentalsjukhus, fick diagnosen schizofreni. Hon hade omväxlande perioder av förföljelsemani och katatoni, sjönk in i en apati och var sängbunden i ett år. Hösten 1933 inträdde plötsligt en förbättring, med en period av intensivt målande, hon fick lämna sjukhuset, bilade våren 1934 med sonen till Italien. Ett år senare hade hon igen blivit så dålig att hon får resa tillbaka till Sverige för sjukhusvård.

Utställd 115 gånger under sin livstid, fick Sigrid Hjertén först i mitten av trettiotalet sitt definitiva genombrott vid två utställningar, i Göteborg respektive Stockholm. Det var först då, när hon redan hade insjuknat, som man till fullo insåg hennes egenart. Att det dröjde så länge hade att göra med många faktorer: det allmänna motståndet mot modern konst, patriarkala samhällsstrukturer, hennes låga profil, och sist men inte minst hade paret levt i en så stark konstnärlig symbios att det var svårt att särskilja deras verk.

Lobotomi och flygolycka

Det är hårresande läsning att ta del av de behandlingar Sigrid utsattes för, den sista av dem en misslyckad lobotomi, som ledde till att hon dog 1948, ett år efter maken, som omkommit i en flygolycka nära Oslo. När han dog hade de varit frånskilda i drygt tio år, han var omgift. Sigrid, intagen på Beckomberga, kommenterade: "Det var inte min Isaac som dog".

Ett tragiskt slut för dem båda. Det är tydligt att Isaacs försummelse spelade in i Sigrids borttynande, men lika tydligt att hon redan från början var psykosomatiskt disponerad, och hämmad, dels som en följd av sin personlighet och sin historia, dels som en följd av en patriarkal samhällsstruktur. Sin märkligaste skaparperiod upplevde hon efter det första insjuknandet, under en kort konvalescens, då hon målade en tavla om dagen. Det var ett slags utlevelse, menar Cavalli-Björkman. Alla hämningar brast. En svanesång.

Det är inte några extrema närbilder Cavalli-Björkman presenterar i Kvinna i avantgardet, snarare en serie helbilder, i tämligen raskt tempo med korta presentationer av bifigurer och brevcitat. Stilfullt avsäger hon sig biografiskt-psykologiska tolkningar av verken, och fokuserar i stället på det estetiska. Livet ställs inte heller i en psykologiserad ram. På det sättet uttömmer hon inte sitt material, utan låter dess mångtydighet ljuda. Läsaren får själv begrunda, leta vidare, förundras och lära sig om livet.

Fredrik Hertzberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00