Kvällen påminde om varför det behövs

Grogrunden för enskilda individers extremism finns i helt vanliga människors vardagliga förhållningssätt till sig själva och andra.

Niondeklassarna drar på sig solglasögonen ur kavajfickorna, springer upp på scen, och avslutar grundskolan med ett dansmedley. Aldrig att vi skulle ha vågat. Vi hade inte ens kostym. Men annars är det sig likt: nya kläder, glansiga föräldraögon och skor med högre klackar än man är van vid. Rektorstal, kramar och kompisfoton. Allt och alla samlade runt det som är kärnan i skolan: erfarenheten av att ha fått lära tillsammans.

På kvällen glider drivor av ungdomar omkring i den blekljusa försommarkvällen. Ett av våra barn är ute på en holme med kompisar. Det kommer snapchat-bilder från deras grillande. Det är kallt, men när det blekar ut gör nattsolen havet orange, grönt, rosa. En bra dag tar slut. Ända tills nyheterna om terrorattacken på Borough Market i London nyhetsflashar på samma telefonskärm som festbilderna. Det finns en obegriplig kontrast mellan avslutningsdagens varma gemenskap, och det förakt för andras liv som krävs för att kliva ut ur en bil och börja skära i andra människor med kniv.

Det kan kännas långt från finländska skolor till attackerna i Manchester, London och Stockholm, men grogrunden för enskilda individers extremism finns i helt vanliga människors vardagliga förhållningssätt till sig själva och andra. Den vardagen kan vara förvånande diskriminerande. Ibland, sannolikt oftast, i oreflekterad användning av uttryck som tidigare har uppfattats som normala, som "tattare" eller "negerkyssar". Men ibland också med uttalat förlöjligande och rasistiska syften, som verkar vara fallet med den finländska polisens hemliga Facebookgrupp som avslöjades på skolavslutningslördagen.

En av skolans viktigaste uppgifter är att få eleverna att förstå allas lika värde, och att lära sig leva med sin egen och andras olikhet. Att få dem att förstå varför chokladkyssar skall heta chokladkyssar, varför homo inte är ett skällsord, varför man nu säger romer. Det är inte lätt.

I en pågående studie, tillsammans med Ida Hummelstedt-Djedou, har vi gjort videoinspelningar i klassrummet hos en lärare, Ville, som arbetar i en skola med många elever med invandrarbakgrund. I Villes klassrum pratar han och eleverna om folkgrupper, kön och nationstillhörigheter med full intensitet. Ibland neutralt, ibland uppskattande, men ofta också nedsättande.

Först var jag skeptisk, och tyckte att klassrummet inte var tillräckligt eftertänksamt i förhållande till de känsliga ämnen som diskuteras. Under arbetets gång har jag ändrat mig. Ville är inte helt konsekvent, han har inte alltid full koll på vart samtalet tar vägen, och ibland framstår han själv som ganska fördomsfull. Men han vågar försöka, och i och med det får eleverna syn på sig själva, honom och varandra. Hellre lita på dem och tala om olikhet, också med risk för att det går snett, än att vara tyst, tycks hans devis vara.

Det finns förstås ingen garanti för att elever som nöts ihop i skolan kommer att bemöta varandra med kärlek och respekt resten av livet. Men Villes klassrum är ett exempel på den slags vardag som gör skillnad. För det vi säger och gör skapar eller motverkar etniska, religiösa och kulturella motsättningar. Just skolan och skolans lärare har ett unikt ansvar för att skapa inkluderande gemenskaper. Lördag förmiddag visade hur bra det lyckas. Kvällen påminde om varför det behövs.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi