Kulturkritike(r)n som vill vara objektiverande, saklig och översiktlig tenderar att svepas med av det subjektiva

Bild: Wilfred Hildonen

Den enskilda kritikern är tvingad in i en tillvaro där det nya, nya låtar, nya stilar, nya tankar, hela tiden måste tas emot och filtreras på något sätt.

I dag-kolumnen "2010-talet: kulturöken?" (HBL 12".5) av Nicolas von Kraemer får mig att börja tänka på förhållandet mellan förfallet som tidsfenomen och retroiseringen, frågan om tidens rörelse som kan uppfattas både som en förslitning och en förnyelse, utan att man så lätt kan avgöra vilketdera alternativet som bäst beskriver tidsprocesserna. "Vi lever i ruiner där gårdagens godsmagasin restaureras till lyxlägenheter och äldre generationers kreativa uttryck konsumeras som pastisch", skriver von Kramer och tillägger: "Symtomatiskt är att till och med jag kan följa en nedåtpekande linje från min tid som lågstadieelev till universitetsstuderande."

Det får mig att tänka på en text av den brittiske musikkritikern Ian MacDonald som intressant nog skrev om både populärmusik och "seriös" musik. I en essäantologi från 2003, People's Music, skriver han om hur ett fenomen som kallas sequencing förstört den kreativitet och fräschör som funnits i äldre popmusik, inte minst då i sextiotalets, som han ser som kulmen på den populärmusikaliska konstnärliga evolutionen.

Med sequencern som den ultimata musikaliska demokratiseraren kan man enligt MacDonald ersätta talang med maskinlogik. Med hjälp av sequensern kommer allt att låta mer eller mindre likadant. MacDonalds kulturkritik utmynnar i ett fördömande inte bara av den här "maskinmusiken" utan också av den riktning inom konstmusiken som kallas minimalism och som innehåller namn som Steve Reich, Philip Glass och Terry Riley. Det som förenar sequencer-producerad musik och minimalism är enligt MacDonalds sätt att se upprepningen och det maskinmässiga, någonting som leder till en förtryckande och förkvävande form av musikaliskt skapande.

Inställningen pekar på ett grundläggande problem i fråga om kulturkritik. Problemet är att kulturkritike(r)n som vill vara objektiverande, saklig, översiktlig tenderar att svepas med av det subjektiva. Här kan det betyda inte bara det egna perspektivet utan också den egna livshistorien, den egna uppväxten, när mottagligheten för nya intryck, inte minst också när det gäller litteratur, film och musik, var som allra störst, när mottagarsensoriet var som allra mest alert.

Det är det här dilemmat som belyses i von Kraemers kolumn som intressant nog i sina exemplifieringar fokuserar på populärkultur eller på "middle brow"-kultur, typ jazz och film snarare än på smalare kulturformer ("klassisk musik", avantgarde jazz, postmodern konst, rap eller annan samtida konst).

Det här dilemmat betyder så vitt jag kan förstå att den enskilda kritikern, exempelvis inom ett område som populärmusik är tvingad in i en tillvaro där det nya, nya låtar, nya stilar, nya tankar, hela tiden måste tas emot och filtreras på något sätt. Jag kommer att tänka på den svenska kritikern Andres Lokko som var aktuell som kritiker redan för flera decennier sedan.

När Lokko skriver (i SvD) om dagens musik kan han inte gärna, ifall han inte vill bli betraktad som en bakåtsträvare, skriva ner det nya, vilket måste innebära en ständig öppenhet för det nya. För ett tag sedan skrev han om svart musik, hur den egentligen alltid har varit den bästa, tuffaste, intressantaste musiken. Och än mer så i dag.

Men så för han in någonting annat i resonemanget. Hos Lokko är det drogerna som "alltid" varit det som styrt och styr utvecklingen mot "bättre musik", ett nog så paradoxalt uttalande, förstås. Men just därigenom intressant och viktigt att hålla upp och försöka analysera, förstå.

Är humortrion KAJ:s låt Vems pojk e do? från i fjol retro eller nostalgi eller pastisch eller novelty? Jag har svårt att bestämma mig för vad det är för en typ av låt. Men jag kan, som född på fyrtiotalet, fortfarande relatera till den och tycka att det är en helt förträfflig låt som är full av roliga infall, fyndig text, elegant melodi och kul koreografi i videon. Kanske inte världens mest seriösa sång men den tar på ett svängigt, både retroiserande och nyskapande sätt, genom att använda olika språkvarieteter av svenska, rikssvenska, finlandssvenska och mellanösterbottniska (Vörå-Oravais-Maxmo-dialekt), upp intressanta frågor om identitet och härkomst.

Genialiteten hos KAJ har att göra just med det här draget, att dess musik kan tala till helt olika generationer, att den alltså i någon mening kan överbrygga just det problem som kulturkritiken alltid tycks landa i, att det objektiva svepet, kritiken som kan vara hur välgrundad och intressant som helst, alltid i något skede trillar ner i det subjektiva, det enskilda perspektivet. Båda perspektiven behövs.

Finns det inga filmer från 2010-talet som är värda att begrunda som framtida möjliga klassiker? Alfred Hitchcocks Vertigo som utkom 1958 blev vald till alla tiders bästa film i den brittiska filmtidningen Sight & Sound 2012. Betyder det att kritikerna plötsligt blev retroiserade, nostalgiserade? Eller innebär det att Vertigo var före sin tid, att den innehöll element av exempelvis identitetsupplösning och dröm som samtiden inte riktigt var mogen att ta till sig? Det går att svara ja på båda frågorna. Tidens utslätande, förstörande effekt innehåller motkrafter, någonting förnyande, skapande, möjliggörande som just en film eller en melodi kan aktualisera.

Sven-Erik Klinkmann, Vasa

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning