Kulturjournalistikens ödestimme

Bild: HBL Arkiv

Skillnaden mellan finsk och svensk kulturjournalistik är slående.

Jag älskar svensk kulturjournalistik! Många svenskar sneglar visserligen avundsjukt mot tyska och franska tidningar där recensioner fortfarande upptar mer spaltutrymme än författarporträtten. Och visst kan de svenska kulturdebatterna om allt från handväskan och kulturmannen till normkritik och nazister på bokmässan te sig uppskruvade eller förutsägbara. Men de har en egenskap som överväger allt annat: de finns.

I våras förintervjuades jag av en SVT-journalist inför ett inslag om Finlands 100-årsjubileum. Reportern ville veta vilka frågor som är hetast på de finska kultursidorna och varför. Mitt svar var enkelt: i Finland finns varken kulturdebatt eller -journalistik i svensk bemärkelse.

Det skrivs insiktsfulla recensioner, och det görs radioprogram värda namnet, men varken dagstidningar eller broadcast media är intresserade av forskare, författare och konstnärer som debattörer. Medan Svenska Dagbladet publicerar anrika understreckare och Dagens Nyheter dagligen ger ut essäer och kommentarer lyser all dylik journalistik med sin frånvaro exempelvis i Helsingin Sanomat. Medan svenska kvällstidningar stoltserar med sina kulturskribenter föder finska motsvarigheter närmast förakt mot allt vad lärd samhälls- och kulturdebatt innebär.

Skillnaden mellan finsk och svensk kulturjournalistik är slående, vilket gjort sig påmint under semesterveckorna med Dagens Nyheter som papperstidning. (Inget ont om digitala utgåvor i övrigt, men jag tenderar att läsa dem mindre noggrant.) Bokrecensionerna är inte färre mitt på sommaren, inte heller "idé & kritik". Under juli har jag läst Lena Andersson om förortsmodernism och Sara Danius som låtit sig hänföras av Walter Evans vardagsfotografi i Paris. Andra minnesvärda teman är historiepolitiska kamper kring Andravärldskrigsmuseet i Gdansk, lutherska kyrkors allianser och konflikter med makthavarna, och populism i Morden i Midsomer.

Ska man tro medieforskare är emellertid också den svenska kulturjournalistikens särart hotad av digitalisering och mediekonvergens. I en nyutkommen antologi Cultural Journalism in the Nordic Countries (Nordicom 2017) uppmärksammar redaktörerna Nete Nørgaard Kristensen och Kristina Riegert en paradoxal utveckling: samtidigt som den klassiska kulturjournalistikens kännetecken – tolkande, subjektiva ingångar – sprider sig till nyhetsgenren och opinionstexterna blir fler, försvinner kulturjournalistikens särart: specialistkompetenser marginaliseras och kulturbevakning blir alltmer lik övrig nyhetsproduktion. Enligt Heikki Hellman, Maarit Jaakkola och Raimo Salokangas har utvecklingen redan löpt sin gång i finska medier.

Det är en dyster framtid som utlovas med placeringar, publiksiffror och PR som nyhetskriterier. Med kulturjournalistikens särart försvinner nämligen inte bara estetisk kompetens, men också synen på konsten och kulturen som samhällsrelevanta. I stället beskrivs de som allt annat: industri och handelsvara. Debatten, den hänvisas någon annanstans.

Anu Koivunen Medieforskare och professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00