Kulturhus som vänder på stenar är de effektivaste

Tomas Järvinen disputerar med en avhandling om hur finansieringskällor styr kulturhusens verksamhet. Bild: Catariina Salo/SPT

Det gamla ordspråket "nöden är uppfinningarnas moder" fångar kärnan i en avhandling om de finländska kulturhusens finansiering och utbud.

På lördag disputerar Tomas Järvinen vid Sibelius-Akademin vid Konstuniversitetet med sin avhandling om hur finansieringskällor styr verksamheten på kulturhus. Järvinen, som vid årsskiftet tillträdde som vd för Folkhälsan Utbildning, är i grunden kulturproducent.

– Jag har deltagit i verksamheten och suttit i styrelsen för ett privat kulturhus tills jag började forska. Där intresserade jag mig för hur privata kulturhus administreras jämfört med de kommunala kulturhusen, säger Järvinen om bakgrunden till forskningen.

Tesen för avhandlingen är: ju större behov du har att hitta olika finansieringskällor, desto bredare palett av administrativa lösningar får du. Med andra ord kan man säga att ju mer ett kulturhus måste jobba för att få in pengar, desto fler nya innovationer uppstår.

Fyra olika modeller

Men vi backar bandet lite. Vad är egentligen ett kulturhus?

– Det är ett ställe där invånare får komma och ta del av en variation av kulturella evenemang men också själva stå på scenen. Ett kulturhus har sällan en artistisk personal och det är i mångsidig kulturell användning.

Järvinen säger att det finns en hel del kvistiga fall. En teater kan till exempel ha mycket annan verksamhet och ett hus med bred kulturverksamhet kan stå tomt stora delar av året.

– I Helsingfors finns många stora kommunala kulturhus, till exempel Stoa, Nordhuset, Malms kulturhus och Savoy. Ett av de större kulturhusen i Finland är det privata kulturhuset Korjaamo i Helsingfors. I Vasa har vi till exempel Ritz och i Borgå Grand, bägge privata kulturhus.

En av de slutsatser Järvinen kommit fram till i sin avhandling är att det förutom privata och kommunala kulturhus också finns två andra modeller. Den ena är en hybridmodell där kommunen äger fastigheten men verksamheten upprätthålls av en privat aktör.

En annan modell är att kommunen äger exempelvis ett aktiebolag som upprätthåller verksamheten. Den modellen konkretiseras i bland annat Kabelfabrikens verksamhet i Helsingfors. Staden äger indirekt kulturhuset, men för att minska på trycket att pumpa in pengar i verksamheten har det bildats ett aktiebolag som är ansvarigt för att få in pengar. Den här typens kulturhus kan räknas på tio fingrar.

– De här fyra kulturhustyperna kan ordnas så att du har den homogena sidan med kommunala kulturhus i ena änden och den heterogena sidan med privata hus i andra.

Däremellan ligger hybridmodellen närmast den privata sidan och organisationer ägda av kommunen närmast den kommunala.

I den ordning de här kulturhusen rankats avgör också hur deras administration ser ut i förhållande till inkomstkällorna.

Trycket på pengar styr verksamheten

En av de teorier Järvinen använt i sin avhandling är institutionsteorin som förespråkar ett institutionellt tryck. På grund av ett tryck som kommer utifrån hamnar organisationer i en situation där de allt mer börjar likna varandra ju längre de varit aktiva.

– Ett tryck kan vara pengar.

Får du bidrag från ett ställe är det bidraget som sätter ramarna för verksamheten. Har du två bidragsgivare är det lättare att spela ut dem mot varandra. Ramarna breddas och därmed också verksamhetsförutsättningarna.

– När ett nytt kulturhus grundas, lönar det sig att fundera på vilka verksamhetsförutsättningar som finns. Hurdan modell ska kulturhuset ha? säger Järvinen.

En liten risk med att kulturhuset koncentrerar sig alltför mycket på att skaffa resurser från olika håll är att den huvudsakliga uppgiften att erbjuda mångsidig kultur åt invånarna får en sekundär roll. Det här verkar ändå inte vara ett stort reellt hot, kommer det fram i avhandlingen.

– Särskilt de privata kulturhusen visar goda tecken på att tänka sig sin mission som en bredare sfär med kärnverksamheten i mitten. Överlappande verksamhet som inte utgör kärnverksamheten i de yttre kanterna av sfären stöder och tar in pengar.

Som exempel nämner Järvinen restaurangverksamhet i samband med kulturhus. Det är inte del av en grundläggande mission, men det stöder en kulturupplevelse och i bästa fall ekonomin.

– Ett bra exempel är Korjaamo i Helsingfors som har en skridskobana vid Järnvägstorget och badinrättningen Allas Sea Pool som fungerar som överlappande verksamhet. Korjaamo säljer också föreläsningar.

Järvinen lyfter fram att kulturhusverksamhet alltid är ortsspecifikt, det finns ingen färdig mall som kan appliceras på all verksamhet.

– Det lönar sig att kolla andra och se vad de gör, hur det fungerar och varför.

Att komma ihåg sin huvudsakliga vision är ändå viktigast.

– Men administrativt verkar det som om en organisation är mer effektiv om den måste vända på fler stenar.

Tomas Järvinen disputerar vid Sibelius-Akademin vid Konstuniversitetet på lördag.

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03