Kulturens Via Dolorosa

Måttet är rågat för kulturbranschen, som här demonstrerar framför Riksdagshuset den 3 juni. Bild: Antti Aimo-Koivisto/Lehtikuva

Coronarestriktioner i kombination med publikens rädsla har inneburit ett stålbad för kulturlivet. Finns någon mening i det långa lidandet? Är det inte dags att inse konstens samhällsfunktion – som aldrig går att mäta i pengar eller statistik?

Pandemin är unik. I reguljära krislägen tar byggsektorn och industrin stryk. Denna gång har coronaviruset slagit mot servicebranschen, i synnerhet den personalintensiva besöksnäringen. Efter att ha kvidit stilla tar också kulturlivet nu till brösttoner.

Näringslivets forskningsinstitut Etla har nu kartlagt smällen mot den professionella evenemangsindustrin, inklusive kultur och idrott. År 2019 stod dessa tillsammans för 1,2 procent av finländsk bnp, där 8 000–9 000 företag sysselsatte 15 000–20 000 personer. Men detta är en sanning med modifikation. En brokig flora av konserter, teaterföreställningar, sportevenemang, kongresser, konferenser och mässor arrangeras av företag, offentliga organisationer, volontärkrafter och frilansar. Till evenemangsindustrin räknas därtill julfester, hockeymatcher, galatillställningar, partimöten, vetenskapliga kongresser, konstutställningar, gammallæstadianska sommarmöten och presidentens slottsbal. Då man pusslar med statistiken som fångar upp organiserade händelser, bundna till en viss tid och plats, och som bryter med de dagliga rutinerna, döljer siffrorna mer än de förklarar.

Etlas analys fångar varken upp enskilda näringsidkare eller företag som lagt ner sin verksamhet. Slutsatsen är hur som helst att mer än en femtedel av evenemangsindustrins omsättning har blåst bort, medan lönsamheten har kollapsat med 65 procent. Å andra sidan har rentav en tredjedel av evenemangsföretagen lyckats bevara eller rentav öka sin omsättning, pandemin till trots. Många hoppas på en uppdämd efterfrågan på publikevenemang, efter att restriktionerna lyfts, men det är en mager tröst.

Åtgärderna för att hindra smittspridningen har slagit extra hårt mot kulturlivet. Här råder kunskapsluckor. Vad räknas: primärt scen- och bildkonst, musik, film och litteratur, eller också konst- och antikhandel, tidningsutgivning, spelutveckling och måhända arkitektur? Forskningen kring kultur i ekonomiskt hänseende är i sin linda, en övergripande lägesbild saknas. Följer vi Etlas definitioner kan den bredare evenemangsindustrin i termer av bnp jämföras med förlagsverksamhet eller telekommunikation. Det ekonomiska mervärdet kan likställas med trä- och sågvaruindustrin eller fordonstillverkning. Men att beväpna sig med siffror är ett tveeggat svärd, kulturen måste granskas utifrån egna premisser.

Mängder av färdigt iscensatta, repeterade och uppbyggda pjäser har tvingats inhibera – såväl mindre produktioner som påkostade musikaler. Detsamma – ställ in, ställ om – gäller litteraturfestivaler, konserter, filmpremiärer och -inspelningar. Proffsiga digitala sändningar har visserligen ägt rum, men utan känsla av sorl, mingel eller spontanitet. Frånvaron av mänskliga möten, att förenas här och nu, har blivit påtaglig. Närvarons konst – att vara omsluten av verket – har blivit till frånvarons konst. Kulturfältet har tvingats in i det distanserade, idealiserade filmmediets ramar, medan kulturkonsumenterna har bänkat sig framför hemmabion. Bristen på empati från beslutsfattarhåll har skapat mången identitetskris. Institutionerna har hankat sig fram, men för det fria fältet är det värre ställt.

Kultur går inte att reducera till euro eller publiksiffror, Etlas tappra men svepande försök till trots. Kultur handlar om något subjektivt: det är källan till djupa, subjektiva insikter, själva kärnan i samhällsdeltagande demokrati. Kulturkonsumenten kan inte degraderas till kund, lika lite som kulturaktören kan nedklassas till producent.

En liknande kris genomlider nu forskningsvärlden, där staten antagit en beställarroll, och hotar med ytterligare nedskärningar till följd av Veikkauspolitikens moraliska och finansiella kräftgång. Kulturen måste besparas från projektsjuka, med allt vad det innebär av måluppfyllelse eller mätbar "nytta" enligt instrumentella syften.

Kultur handlar om att genomskåda, störa och överraska – och reflektera. Ja – evenemangsindustrin och kulturfältet lever i stark symbios med hotell och restauranger. Men artrikedomen inom kultur, för att inte tala om idrott eller konferensverksamhet, är stor, det finns ingen entydig statistik som fångar upp hela floran eller faunan. Fortsätter vi på detta totalitära spår där vi pratar om kultur primärt med ekonomins språk, då krisar bildningssamhället.

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning